Tandvården är det största enskilda problemet inom hälsovården i Helsingfors. De långa köerna kostar inte bara patienterna lida och värk, utan också både patienter och samhälle pengar då vården blir utdragen och mer komplicerad för varje dröjsmål. Helst borde förstås stadens tandvård byggas ut, men i väntan på det rekommenderar jag utan tvekan ökade köptjänster.
Teatrarna är centrala i kulturlivet i vår stad. Rikssvenskar och andra nordbor förvånar sig ibland över att man kan gå på teater på svenska i Helsingfors. Nå, de är bara okunniga, för Helsingforssvenskarna är det en självklarhet att vi nog har mer än sex procent av utbudet på svenska. Vi går ju på teater över språkgränsen, och lika naturligt som det är att svenskspråkiga ibland går på finsk teater, bör det vara att finskspråkiga ibland går på svensk. Staden bör med sin understödspolitik gynna bägge språkgrupperna, och dessutom gärna teater för invandrare på deras språk. Ju fler brunnar vi har att ösa ur, desto rikare kulturupplevelser!
Tikkanen, Henrik gav med sina “adressböcker” Brändövägen 8 Brändö, Bävervägen 11 Hertonäs och Mariegatan 26 Kronohagen och verken Georgsgatan och Henriksgatan inte bara ut sitt och sin familjs liv, utan belyste också livet i Helsingfors i olika delar av staden. Och hans teckningar av hus, gator och vyer har medverkat till att skapa den bild av Helsingfors vi alla har. En identitetsskapare, alltså.
Tolerans behöver vi alla mer av. Innerst inne har de flesta av oss medvetna eller omedvetna fördomar eller åtminstone förutfattade meningar om andra människor med andra kulturer. Den som har svårt att medge det kan rannsaka sig själv genom att fundera över sina uppfattningar om vår romska minoritet … En gammal god visdom är också att minnas att varje människa på jorden är utlänning i alla länder – utom ett enda.
Tomtmark för bostadsbyggande råder det brist på i Helsingfors. Det är alltid lättare att säga var den inte får tas (Centralparken och andra parker, de få åkrar med ärter och solrosor att plocka som finns kvar, Malms flygplats som försvarar sin plats och dessutom är alltför sank mark för bostadsbyggande …) än att hitta ledig mark. En lösning är så kallat kompletterande byggande, alltså i existerande bostadsområden där byggnadsrätten vid behov kan utökas. Systemet med arrendetomter hjälpte oss att bygga vårt hus i Mosabacka, och jag rekommenderar gärna den modellen för andra – bara staden kan hitta tomterna …
Trafiken är stadens blodomlopp. Jag har skrivit om den under bland annat orden Kollektivtrafik, Cykelleder, Bilar och Bussar, Spåror och så vidare, så jag hänvisar till de orden.
Tredje sektorn, alltså den mellan den offentliga och den privata, kommersiella, har en central, kompletterande funktion i samhällsservicen. Till exempel den svenska äldrevården i Helsingfors skulle ligga risigt till utan Folkhälsan och de andra fonder och stiftelser som upprätthåller äldreboende i olika former. Jag tycker att staden väl i sin upphandling av tjänster kunde prioritera de här icke-vinstbringande institutionerna framför rent kommersiella som sänder sina vinster utomlands, men utbud och behov måste avgöra.
Trygghet måste vi alla kunna känna i vår stad. Och det gäller allt från trafiken över parker och isiga trottoarer till det egna hemmet. Det finns knappast någon återvändo till patrullerande poliser i gatubilden, men nog måste ordningsmakten i samarbete med vaktfirmor och frivilliga skärpa övervakningen av utsatta platser under utsatta tider på dygnet. Polisen är förvisso en statlig funktion, men staden bör kunna utöva inflytande. Och så gäller det också att minnas alla medborgares plikt att hjälpa varandra då en medmänniska råkar illa ut.
Tvåspråkighet är en identitetsfaktor i Helsingfors. Många helsingforsare är (minst) tvåspråkiga, men en levande tvåspråkighet i samhället förutsätter två levande nationalspråk sida vid sida, med respekt också för dem som på individnivå inte är lika tvåspråkiga som andra. Av staden har vi rätt att kräva service på det egna modersmålet, och då det gäller privata företag bör vi bli modigare att åtminstone försöka använda också vårt svenska modersmål. Sedan kan vi alltid “rösta med fötterna” om vi inte bemöts vänligt och artigt. En fungerande tvåspråkighet förutsätter i allmänhet enspråkigt svenska institutioner såsom skolor. Tvåspråkiga enheter riskerar att resultera i enspråkighet på majoritetens villkor – i fallet Helsingfors på finskans. Det gäller inte minst tvåspråkiga skolor – det är bättre med språkbad i svenska om finskspråkiga vill att deras barn ska lära sig svenska. Samlokaliserade skolor – alltså finsk och svensk skola i samma byggnad – finns däremot till exempel i Månsas, och där fungerar det veterligen väl.
Tågen är oöverträffade som snabba fortskaffningsmedel – på land, alltså. Till exempel från Dickursby till Helsingfors centralstation – som Järnvägsstationen nuförtiden heter – kan man som känt ta sig med tåg på ungefär 15 minuter, medan en buss- eller bilresa tar minst det dubbla i anspråk. Och då är tågen förstås mångdubbelt effektivare till sin kapacitet och avgjort miljövänligare. Det är fint att vi äntligen får en järnvägsförbindelse till Helsingfors-Vanda flygplats, och jag stöder varje rationell utvidgning av järnvägsnätet inom Helsingfors och huvudstadsregionen. Men det är klart: järnväg och metro ska inte dras parallellt.
Tölöviken är väl så självklar att vi helsingforsare inte längre fullt uppskattar att vi har ett sådant relativt utbrett vattenområde mitt inne i stan. Men har ni märkt att fontänen inte har fungerat på ett par år? Byggnadsverket har tvingats spara, och har haft den avstängd. Det verkar dumt, särskilt som jag inbillar mig att fontänen bidrar till att syresätta vattnet, men kanske jag har fel.