I dag-kolumnisten Bjarne Nitovuori träffar (HBL 14.2) mitt i prick i sin kritiska analys av ståhejet kring valen av borgmästare och fyra biträdande borgmästare i Helsingfors. Borgmästarmodellen är i själva verket inte det mest dramatiska elementet i stadens nya ledningssystem.
Betydligt mer dramatiskt är att stadens trettiotal olika verk, centraler och andra administrativa enheter sammanförs till bara fyra sektorförvaltningar: en för dagvård och undervisning, en för stadsmiljö, en för kultur och fritid och en för social- och hälsovård – så länge den sistnämnda sektorn alls finns kvar i stadens regi, innan den överförs till en ny landskapsförvaltning. Dessa sektorer ska ledas av varsin ”supernämnd”, låt vara med ett antal sektioner.
Vad borgmästarna beträffar, motsvarar de det nuvarande stadsdirektörskollegiet, med en stadsdirektör (med hederstiteln överborgmästare) och fyra biträdande stadsdirektörer. Skillnaden är närmast den att medan stadsdirektörerna bara de facto valts på politiska grunder, kommer borgmästarna att väljas på öppet politiska grunder. Transparensen och ärligheten ökar alltså.
Borgmästaren kommer att leda stadsstyrelsen, och de fyra biträdande borgmästarna varsin sektornämnd. Uppdragen är alltså inga regelrätta tjänster, utan snarare förtroendeuppdrag.
För att få en demokratisk förankring ska borgmästaren och de fyra biträdande väljas bland de 85 valda stadsfullmäktigeledamöterna och – i teorin, men knappast i praktiken – deras lika många ersättare. Men observera att ledamöternas personliga röstetal i valet inte har någon juridisk relevans i sammanhanget.
I själva verket finns det inte juridiskt några ”borgmästarkandidater” alls, bara kandidater till stadsfullmäktige. Det är partiernas påhitt att utse borgmästarkandidater för att försöka öka intresset för valet. Som Nitovuori helt riktigt påpekar, är detta en parallell till talet om ”statsministerkandidater” inför riksdagsval. Några sådana finns ju inte för väljarna att direkt ta ställning till. Bara presidentval är direkta folkval av en viss person till ett visst ämbete.
Nackdelen med partiernas borgmästarkandidater är, precis som Bjarne Nitovuori skriver, att valet i väljarnas ögon fokuseras till detta fåtal personer. Massmedierna gör tyvärr sitt bästa för att underblåsa den fokuseringen eftersom personer lätt är ”sexigare” än partier.
Väljare kan lockas till att rösta på något av de stora partierna för att de tror att de då avgör vem som blir borgmästare. Andra kan avskräckas från att rösta på ett visst parti för att dess borgmästarkandidat inte faller dem i smaken. I bägge fallen för resonemanget vilse.
Inför valet i Helsingfors sprids nu också uppfattningen att det parti som blir störst automatiskt får sin borgmästarkandidat vald. Detta kan på sin höjd vara en politisk överenskommelse. Juridiskt gäller bara regeln att stadsfullmäktige utser borgmästaren, och till det behövs förstås en majoritet – vilket inget parti i Helsingfors i praktiken ensamt kan uppnå.
Säg att två stora partier skulle råka få precis lika mandat i stadsfullmäktige – vilket är då störst? Jo, högst sannolikt har det ena i så fall fått ett högre röstetal än det andra, men precis som i riksdagen är det nog bara mandaten som räknas, inte de exakta röstsiffrorna.
Och i varje händelse ska ju utöver borgmästaren också fyra biträdande borgmästare väljas, och var och en av dem måste få en majoritet i stadsfullmäktige bakom sig. Det krävs alltså politiska förhandlingar mellan grupperna, och i sista hand koalitioner för att få en kandidat vald.
Att alla partier, också de allra minsta med bara ett eller ett par mandat i det nuvarande stadsfullmäktige, nu ser ut att nominera egna borgmästarkandidater är resultatet av en press från offentligheten, med massmedierna i spetsen. Det kommer troligen att ordnas en del ”borgmästardebatter”, och då vill ju alla vara med.
Men för väljarna gäller det att minnas att kommunalvalet trots allt handlar mer om skolor, dagvård, hälso- och sjukvård, socialvård, äldrevård, kultur- och fritidstjänster, stadsplanering, stadens finanser, näringspolitik, invandringspolitik o.s.v. än någonsin om valet av ett borgmästarkollegium.
Och för det partis del, vars fullmäktigegrupp jag leder, dessutom om hur stadens tvåspråkighet återspeglas i servicen, stadens övriga verksamhet och i stadsbilden.
(Först publicerad som debattartikel i HBL 18.2.2017)