Valborg och första maj är en av de få “karnevalerna” på våra breddgrader. Visst måste folk få festa då, men ordningsmakten, förstahjälpen och frivilliga måste ta hand om de unga som inte känner sina gränser. Första maj i Kajsaniemi hör till våra största “svenska rum”, i konkurrens med Lucia på Senatstorget och Strömmingsmarknaden på Salutorget. Då kan vi uppleva hur många vi alltjämt är i Finlands största svenska stad. 

Valvakan på kvällen den 28 oktober blir förhoppningsvis en fest inte bara för mig utan också för SFP som helhet. Vi MÅSTE hålla våra mandat i Helsingfors för att säkra vår plats i stadsstyrelsen och ett mandat till skulle trygga representation i alla nämnder! Låt oss upprepa undret från EU-valet för tre år sedan, då vi trotsade alla odds!

Vanda är bäst som det är, inget blir bättre om Vanda ansluts till Helsingfors – även om det ju särskilt för norra delen av staden vore en återgång till det historiska Helsinge. Den ytliga bilden av Vanda må domineras av vägar, industrihallar och möbelaffärer, men visst finns här också flygplatsen, vetenskapscentret Heureka, åkrar och ängar och så idyller som Helsinge kyrkoby där jag i min barndom besökte kusinerna i den gamla prästgården då morbror Kaj Leander var kyrkoherde här. Ett intimt samarbete mellan Helsingfors och Vanda behövs, men inte en kommunfusion.

Vatten är viktigt för oss i Helsingfors i två olika avseenden. Vi är lyckliga som får vårt dricksvatten genom tunneln från Päijänne, och så har vi ju Vanda å som reserv. Vatten omger oss också, och det vattnet, Finska viken och hela Östersjön, måste vi alldeles särskilt slå vakt om. Nolltolerans bör gälla för all förorening av havet, inklusive snödumpning! 

I Vik bor två av mina barnbarn, i ett av de där höga hyreshusen uppe på backen, med fin utsikt åt alla håll. Inte så illa planerat, för att vara stadens hyreshus!

Vilja, och en stark sådan, behövs för att hävda sig i politiken och vinna inflytande. Socialt blyg får man inte vara. Jag tror att jag fyller måttet.

Vind för Våg får ingen lämnas i vår stad. Alla bostadslösa måste få tak över huvudet, det är samhällets plikt! Ensamma människor måste få känna gemenskap, och då räcker det inte med samhällets insats, utan här kommer organisationer och frivilliga medborgare in i bilden.

Vinterplatser för båtar ville en Facebookvän – en Esbobo – att jag skulle skriva om. Visst behövs sådana, men har jag helt fel om jag säger att båtplatser på sommaren är ännu viktigare än att ha vinterförvaret lika nära? Jag menar att om man en gång måste transportera båten till vinterförvar, spelar väl antalet kilometrar en gång på hösten och en gång på våren mindre roll än antalet kilometrar då man på sommaren varje vecka ska ut på havet? Man måste kunna prioritera också. Idealet att man vintertid kunde ha sin båt på stranden invid båtplatsen är tyvärr inte möjligt att uppnå överallt.

Vinterträdgården hör till de undervärderade, lätt bortglömda pärlorna i vår stad. Skam att säga har jag inte själv varit där sedan skoltiden. Det måste rättas till – med barnbarnen.

Visans Vänner ville en Facebookvän att jag skulle nämna här. Varför inte – inte bara för allitterationens skull, utan som ett gott exempel på vårt rika svenska föreningsliv också i huvudstaden. Våra föreningar ger livet en guldkant.

Visdom behövs också i Helsingforspolitiken. Jag överlämnar till andra att bedöma om jag har den egenskapen, men själv upplever jag att livet, som journalist, som pappa och faffa och som samhällsengagerad medborgare sedan tidiga ungdomsår, gett mig erfarenheter som kan vara till nytta. 

Visioner har vi väl alla för hur vi vill se huvudstaden och hela huvudstadsregionen i framtiden, för visst bör man sikta på stjärnorna för att nå trädtopparna. Min vision är att Helsingfors förblir storstaden med mänskliga proportioner, utan alltför höga byggnader, med det blå havet och de gröna parkerna som sina förnämsta adelsmärken. Och med respekt för det gamla, samtidigt som man bygger nytt. Och en mångkulturell stad där etniska grupper och kulturer lever i harmoni och ömsesidig respekt.

Våningshus bor de flesta i här i Helsingfors. Då äldre hus repareras, till exempel genomgår stambyte (det vi i slarvigt vardagstal kallar rörremont …) kan man gärna också förbättra ljudisoleringen, göra både bostäder och allmänna utrymmen handikapp- och seniorvänligare, glasa in balkonger för dem som vill och vid behov installera hissar. Staden bör föregå med gott exempel i sina egna hyreshus.

Vård behöver vi från vaggan (nästan) till graven. Vården bör vara så smidig som möjligt, och anpassas till vars och ens individuella behov. Jag har skrivit om vård för olika åldrar under separata rubriker. Men, märk väl, vi behöver inte bara dagvård, hälsovård, sjukvård, rusvård och äldrevård utan också och kanske framför allt friskvård!

Vårdköerna till sjukvården har förkortats, tack vare vårdgarantin. Men alltjämt finns det många exempel på att vi får köa för länge, till hälsocentraler, tandvård och “mindre brådskande” operationer, som förlänger pinan, ofta gör åkomman värre och innebär onödig sjukfrånvaro från jobbet. Alla skulle vinna på kortare köer!

Vårt är Helsingfors, men vi är villiga att dela vår stad både med invandrare som vill bosätta sig här, med turister som vill beundra vår vackra stad – och med våra landsmän som inte är lyckliga nog att bo här, men som har privilegiet att ha vår stad som sin huvudstad.

Vägtullar är jag villig att förorda, men självfallet bara för utbölingar som nödvändigtvis vill köra bil ända ut på stadsudden, låt oss säga över Drumsö respektive Brändö broar, och söderut från Tullbommen i Bortre Tölö (här har det ju en gång uppburits tullar…), Böle och Vallgård, ungefär. Det är Helsingfors som betalar för gatorna och helsingforsarna som ska andas stadsluften. Andra som sliter på gator och smutsar ner luften kan gärna betala för det. Men naturligtvis ska detta inte gälla taxi (som är en del av kollektivtrafiken), invaliders bilar och motsvarande. 

Välfärd är inte bara ett materiellt begrepp, utan har också sin immateriella innebörd. Välfärd är att vi i Vardagen bryr oss om Varandra, inom familjen, släkten, vänkretsan, bekantskapskretsen, grannskapet, kvarteret, stadsdelen och så vidare. Då välfärden är som bäst leder den till Välbefinnande. 

Väljarna är beslutsfattarnas uppdragsgivare. Det räcker inte med att få ett mandat för fyra år, det gäller att informera, träffa, lyssna till och hålla kontakt med väljarna också under de fyra åren. Det lovar jag göra.

Västerleden får sin värsta “yttre” flaskhals åtgärdad då 51-an görs om till motorväg i Esbo/Kyrkslätt. Men i rusningstid förblir den “inre” flaskhalsen vid infarten till Helsingfors ett problem. Västmetron lättar förhoppningsvis trycket, men om det inte hjälper måste nog vägtullar tillgripas, åtminstone i rusningstid.