Debattens vågor går höga kring de svenska grundskolorna i det södra området i Helsingfors. Som stadsstyrelsens representant i utbildningsnämndens svenska sektion är det bara min uppgift att se till att allt går korrekt till där, men rösträtt har jag inte. Därför skriver jag nu i min egenskap av ordförande för SFP:s stadsfullmäktigegrupp. Jag vill vara helt öppenhjärtig med det dilemma som har uppstått.

SFP:s fullmäktigegrupp har lämnat in en motion om en nordisk skola, inom det finska skolväsendet men med svenska som ett undervisningsspråk, enligt språkbadsmodell. Då motionen godkändes av stadsfullmäktige, var placeringen av skolan öppen. I ingen händelse var det vår avsikt att planen skulle äventyra en existerande svensk skola.

Samtidigt pågår planeringen av både en finsk och en svensk skola på Busholmen, och på utbildningsverket föddes då tanken att slå flera flugor i en smäll och placera den nordiska skolan just här. Så långt var och är allt gott och väl. I en ny stadsdel kunde det sitta bra med ett pilotprojekt för ett nytt skolkoncept: en svensk skola och en finsk skola under samma tak (sådana har vi också i Månsas och tillsvidare på Drumsö) plus en tredje linje: en nordisk med undervisning dels på finska, dels på svenska.

Sedan uppstod komplikationerna. Utbildningsverkets finska linje är osäker på om den nordiska skolan skulle lyckas utan ett tillräckligt starkt inslag av svensk skola. Samtidigt visade det sig att det finska skolväsendet skulle ha behov av en byggnad centrum, och så föddes katastrofen: förslaget om att stänga Cygnaeusskolan som svensk skola, och placera årskurserna 1-6 dels i Norsen som skulle bli en s.k. enhetlig grundskola för åk 1-9 och dels på Busholmen, för åk 1-6.

Detta förslag är totalt oacceptabelt, av en lång rad skäl. Den anrika Cygnaeusskolan är perfekt placerad på Bangatan och är en stark och framgångsrik skola med en egen profil. Alla barn från stadsudden skulle inte rymmas in i sin naturliga närskola Norsen utan en del elever skulle mer eller mindre tvingas till Busholmen. Detta trots att ju Norsen just nu har extra utrymme, p.g.a. besluten under den förra fullmäktigeperioden.

Avståndet till Busholmen är förvisso inte långt fågelvägen, men de allmänna kommunikationerna kommer att vara obefintliga – sedan spårvagn 6 T längs Bulevarden ut till terminalen i Västra hamnen upphör i slutet av decenniet, då den nya Busholmenskolan skulle stå färdig. Busholmen kommer att betjänas av tre spårvagnslinjer: utöver nuvarande 9 och 8 också linje 7. Sexan dras däremot till Ärtholmen.

Tyvärr kommer sjuan och nian mellan Järnvägsstationen och Busholmen att köra samma rutt, över Kampen. Som styrelsemedlem i HRT har jag, för att försöka trygga valfriheten, med planeraren diskuterat att sjuan eller nian skulle köra via Bulevarden, men mötts av iskalla motargument.

Till fots eller cykel vore skolvägen från centrum ut till Busholmen alltför farlig för de årskurser det skulle handla om, och som känt är biltrafiken inte särskilt smidig då färjorna i Västra hamnen med tät frekvens avgår och anländer. Metron går förvisso till Gräsviken från Kajsaniemi (HU), Järnvägsstationen och Kampen, men dit sänder man inte sjuåringar från t.ex. Rödbergen.

Busholmen är alltså tyvärr inte en optimal lokalisering för en större svensk närskola i samband med en nordisk skola. Och framför allt är alltså en stängning av Cygnaeus helt utesluten.

En nyckelfråga är hur långt det växande svenska eleverunderlaget i området räcker. Som det nu ser ut kan vi tyvärr bli tvungna att välja mellan att bevara Cygnaeus och att fullt ut satsa på en nordisk skola på Busholmen. Om valet tillspetsas på detta sätt väljer SFP-gruppen att bevara Cygnaeus.

Det betyder inte att vi överger det växande antalet svenska och tvåspråkiga familjer på Busholmen och i dess omnejd. Optimalt skulle vara en gradvis växande svensk skola inom ramen för en nordisk skola, bara elevunderlaget och resurserna räcker till. Men inte på bekostnad av Cygnaeus.

(Först publicerad som debattartikel i HBL 22.2.2016)