Regeringsprogrammet ställer i utsikt en ”särlösning” för huvudstadsregionen och Nyland i vård- och landskapsreformen. Egentligen är termen helt missvisande.

Man avser förstås att Nyland inte skulle behandlas enligt samma modell som övriga landskap. Vilka landskap då? Om man går tillräckligt långt bakåt i historien, var landskapen utöver Nyland dessa: Egentliga Finland, Tavastland, Satakunda, Savolax, Karelen, Österbotten och Lappland (plus Åland, men reformen gäller ju inte här).

Ändå utgår regeringen – liksom den förra – från hela aderton landskap. Det blir det bara om man delar upp flera historiska landskap enligt den gamla länsindelningen – och lite till. Varför alltså inte på samma sätt dela upp det gamla Nyland?

Men framför allt handlar det ju om så olika stora enheter. Det minsta ”landskapet”, Mellersta Österbotten, har klart under 100 000 invånare, medan ett odelat Nyland har närmare 1,7 miljoner. Bara om Nyland delas upp i flera enheter kan alla till befolkningsunderlagen göras någorlunda lika stora. Mellersta Österbotten skulle alltjämt vara minst, och Helsingfors skulle bli störst, men skillnaden mellan det minsta och det största skulle reduceras från proportionen 17 mot 1 till 6 mot 1.

Här förenklat bakgrunden till den modell de nyländska kommunerna enhälligt gått in för och nu föreslår för regeringen: fem regioner, med mellan 100 000 och 650 000 invånare.

Områdena vore, i befolkningsstorleksordning Helsingfors (650 000 invånare), västra Nyland från Hangö till Esbo (460 000), Vanda plus Kervo (265 000), norra Mellannyland (200 000) och östra Nyland (100 000).

Låt oss titta lite närmare på de fem. Helsingfors är en ytterst logisk helhet, en enda kommun med en fungerande demokratisk struktur, men ändå större än något av de andra landskapen. Huvudstadens bärkraft räcker väl till för att sköta bashälsovården och socialvården. Helsingfors har också sina egna sjukhus, utöver den specialistvård HUS upprätthåller i staden.

Lika logisk är kombinationen Vanda plus Kervo, som redan samarbetar kring HUS-sjukhuset i Pejas. Norra Mellannyland har redan en samkommun för bashälsovården, och dessutom sitt eget sjukhusområde kring Hyvinge sjukhus. Precis som östra Nyland från Sibbo till Lovisa utgör det nuvarande sjukhusområdet kring Borgå sjukhus.

Innan vi går vidare till det femte området, från Hangö till Esbo, undrar någon säkert vad specialistsjukvården har med detta att göra, det är ju bashälsovård och socialvård som ska utgöra stommen i verksamheten.

Svaret är enkelt: integrationen mellan bashälsovård och specialistvård pågår redan, och ska fortsätta. Det är alltså en fördel om ett vårdområde har ett specialistsjukhus på sitt område.

Ett av de fem områdena vore i det avseendet särskilt privilegierat: västra Nyland, som skulle ha hela tre sådana sjukhus, Jorv i Esbo, Lojo och Raseborg. Det vore samtidigt en viss utmaning, då området skulle sträcka sig över hela tre nuvarande sjukhusområden, låt vara att Raseborgs sjukhus redan administrativt är en del av samma HUCS-område som Jorv. Det kan alltså vara upplagt för strukturella spänningar inom området.

Intressant är också den språkliga strukturen, där Väst- och Östnyland skulle få ”ombytta roller”. Vi är ju vana vid att betrakta västra Nyland från Hangö till Ingå som Nylands mest svenska område, och östra Nyland har inte längre ens någon kommun med svensk majoritet.

Men nu skulle det faktiskt bli tvärtom: östra Nyland skulle vara det mest tvåspråkiga området, med 37 procent svensk befolkning, i absoluta tal nästan 30 000. Västnylands nästan dubbelt så många svenskspråkiga skulle, p.g.a. Esbos stora vikt, utgöra bara 13 procent. Helsingfors 36 000 svenskspråkiga skulle, såsom nu, utgöra knappt sex procent, och Vanda/Kervos drygt 6 000 anspråkslösa 2,3 procent. Det femte området, det i norra Mellannyland, har ingen tvåspråkig kommun.

Även om bara östra Nyland skulle fylla det optimala kriteriet för en fungerande tvåspråkighet, att minoriteten utgör minst 30 procent, vore den språkliga strukturen som helhet acceptabel. De absoluta antalen i Helsingfors och västra Nyland utgör ju ändå kritiska massor.

De juridiska problemen (läs: grundlagens krav) bör också kunna lösas. Helsingfors har redan sin egen demokratiska struktur, och de övriga områdena kunde om man så vill kallas landskap och ordna regionala val.

Landskapen Västnyland, Nordnyland och Östnyland vore inte märkligare än t.ex. landskapet Mellersta Österbotten kring staden Karleby. Och nog hittar man säkert på ett namn för Vanda/Kervo, också. Mittnyland? Ingen särlösning, alltså, utan en lösning helt i kongruens med riksmodellen.

(Först publicerad som debattartikel i HBL 25.8.2019)