Det kan inte hjälpas, men de flesta av oss tänker säkert på barndomens jular då vi ska definiera de bästa, ja de enda ”riktiga” jularna. Det börjar med vädret. I barndomen var ju inga jular svarta, utan vita av snö – eller hur? Väderstatistiken och -historiken må sedan påstå vad den vill…

Av mina tre första jular i Helsingfors åren 1952 – 1954 minns jag tyvärr ingenting. Men så var jag ju också bara en vecka gammal den första gången.

Sedan min pappa våren 1955 hade blivit vald till präst i Pernå blev det sedan jular på tre olika prästgårdar där. I drygt tio års tid på gamla kaplansgården Nallas i Thorsby, som var ett f.d. kaptensboställe från 1700-talet. Sedan likaså drygt ett tiotal år på en nybyggd kaplansgård mitt emot kyrkan. Då pappa sedan blev kyrkoherde hade jag redan börjat studera i Helsingfors, men tillbringade nog alla jular fram till pappas pensionering på den herrgårdsliknande prostgården – av vilka de sista med egen medföljande familj.

En fin, men lite komisk jultradition i Pernå var att sända julblommor till varandra dagarna före jul. Som spindeln i nätet fungerade trädgårdsmästarfamiljen Andersson på Sigfrids hemman snett över åkern från vårt Nallas. Det är förresten där grundstenarna till Micael Agricolas förmodade barndomshem finns. Trädgårdsmästarpojkarna Uffe och Bosse som skötte blomleveranserna var en känd sångarduo. Numera är Bosse väl redan mer känd som pappa till Frida.

Det komiska var att det ju i praktiken handlade om ett ”byte” av blommor grannar och bekanta emellan. Men Anderssons höll nog reda på att korten var de rätta…

På julaftonen läste pappa prästen förstås julevangeliet, och vi barn hade också roller i sammanhanget. Lillasysters finaste docka låg lindad i något slags krubba, själv agerade hon ängel i vit klänning och min lillebror och jag var insvepta i filtar och föreställde herdar. Bara ängeln hade en replik att memorera, den som i den gamla bibelöversättningen började med ”Frukten icke”.  Pappa hade förenklat det till ”Var inte rädda”, men eftersom lillsyrran på den tiden hade lite problem med r-ljudet blev det något som lät som ”Va int gädda”.

Själv lär jag apropå julevangeliet ha diktat orden ”Änglarna klättrade upp och ner för himlastegen, och Josef och Maria tittade på och det var ett tjohej”. Nå, poet blev jag ju sedan heller aldrig…

För oss barn var julklapparna förstås höjdpunkten, och de bästa var nog de som mommo och mofa hade sänt eller hade med sig från huvudstaden. Den jag minns bäst var nog det första Märklintåget som min bror och jag måste ha fått den sista julen mofa levde. Det har jag också alltjämt kvar, över ett halvsekel senare.

Kanske det är det allra bästa med julen som familjehögtid: att generationerna möts. Med eller utan Märklintåg.

Den svenska julottan i Pernå kyrka började okristligt tidigt, kl. 7 – för att också den betydligt mindre finska skulle kunna börja kl. 9 innan det blev ljust. Det var inte alltid så lätt att orka upp, men med undantag för kanske ett par gånger under de värsta tonåren var jag nog med där med familjen. Hemma fick vi förresten inte tända några elektriska lampor förrän efter julottan, så morgonmålet avnjöts i det dämpade ljuset från stearinljus.

Den samtidigt högtidliga och hemtrevliga stämningen i Pernå fullsatta medeltida gråstenskyrka på juldagsmorgnarna glömmer jag aldrig. Med Härlig är jorden, Stilla natt och alla de andra julpsalmerna. Och julevangeliet, utan gädda.

(Först publicerad som “julpredikan” i Kyrkpressens Helsingforsbilaga Hextra 21.12.2016)