“Landets sed” lite lömskt begrepp

Begreppet ”landets sed” (fi. maan tapa) dyker åter ofta upp i debatten om de asylsökande som i år sökt sig till Finland. På svenska heter det ju att ”ta seden dit man kommer”, men det kunde ju strängt taget tolkas också tvärtom: att man ska eller åtminstone får ta med sig sina seder dit man kommer…

Jag försökte problematisera begreppet på denna plats i juli 2012, men väljer att återkomma till det eftersom det ligger i tiden igen, också mot bakgrunden av vårt självständighetsfirande i söndags. Inför det värmdes det upp av president Sauli Niinistö i en radiointervju i lördags – men i en rätt god anda.

Presidenten betonade nämligen att de asylsökande som vill bo och leva i Finland bör godkänna och respektera ”våra centrala värderingar såsom demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter”. Däremot har var och en rätt att bevara sin religion och ordna sina familjerelationer, betonade Niinistö.

Just så bör det vara, även om presidenten gärna kunde ha tillagt att det givetvis också gäller att följa landets lagar. Däremot är begreppet ”landets sed” lite lömskt.

 

Många tolkar det säkert till exempel som en hänvisning till att vårt samhälle bygger på kristen grund. Det gör det förstås, i mångt och mycket, börjande med kärleksbudet. Men vi har ju sedan länge både en judisk och en tatar-muslimsk minoritet, låt vara att särskilt den senare med sin moské diskret placerad i ett höghus har hållit låg profil. Landets sed bör förbli religiös tolerans!

Tyvärr associerar vissa kretsar landets sed till majoritetsspråket – snarare än till de olika språk som talas inom landet gränser: förutom nationalspråken finska och svenska sedan gammalt hela tre samiska språk, ryska, jiddish, tatariska och romani, och numera ett stort urval invandrade språk såsom estniska, somaliska och kurdiska – för att inte tala om engelska i olika varianter. Landets sed är språklig mångfald!

 

Vi kunde också ställa ett antal mer eller mindre retoriska frågor för att illustrera problematiken. Måste alla invandrare lära sig att gilla karelsk stek, memma, renskav, gravlax eller Ålandspannkaka? Allt medan vi infödda äter pizza, sushi och kebab. Måste alla lära sig att digga Juice Leskinens, Katri-Helenas, Konsta Jylhäs och Sibelius musik, medan vi infödda njuter också av jazz, blues, italiensk opera och Beethoven?

Måste alla lära sig att dricka vodka, helst som sådan och i större mängder, eller är det också tillåtet att smutta på franskt, spanskt, italienskt, australiensiskt och chilenskt vin? Hör det till att alla ska lära sig spela boboll, eller är fotboll lika ok? Ska alla tvingas se på Salatut elämät eller OBS – eller är det ok med de amerikanska tv-serier urfinländarna själva för det mesta ser på?

Nej, landets sed är naturligtvis en mångfald av till exempel mat-, musik-, alkohol-, sport- och tv-vanor. Liksom av alla andra vanor = seder!

Sluta tala om landets sed i singularis, tala hellre om mångfald – och om respekt för värderingar och lagar!

 

(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 9.12.2015)