I fjol bodde det cirka 127 000 människor med utländskt modersmål i Helsingforsregionen, av dem drygt 68 000 i Helsingfors, 26 000 i Esbo, 22 000 i Vanda och resten i regionens övriga kommuner.
Samtidigt uppgick den svenska befolkningen i regionen till drygt 81 000, av vilka drygt 35 000 i Helsingfors, drygt 20 000 i Esbo och närmare 6 000 i Vanda. Håller gruppen ”övriga språk” alltså på att ta över svenskans position i regionen?
Ja, om man föser ihop dem, förstås, till en enhetlig grupp. Men på vilka grunder skulle man göra det, då gruppen är långtifrån enhetlig? Den talar ju inte ”utländska”, utan tiotals olika språk, av vilka många inte ens avlägset besläktade med varandra: i nuvarande storleksordning ryska, estniska, somaliska, engelska, kinesiska, vietnamesiska, spanska, tyska, thai och franska – för att nu bara nämna tio i topp.
Den största enskilda språkgruppen, den ryskspråkiga, uppgick i fjol till drygt 25 000 i hela regionen, i Helsingfors till 14 500. Alltså långt under de svenskspråkigas antal.
Enligt en färsk prognos kommer antalet individer med utländska språk som modersmål att fram till 2030 mer än fördubblas i Helsingforsregionen, och uppgå till närmare 300 000. Den procentuella andelen skulle likaså fördubblas, till drygt 18. Hur påverkar det svenskans positioner i staden och regionen?
Egentligen inte alls, utan precis samma resonemang gäller som i dag. Den ryskspråkiga befolkningen, som förväntas förbli den största enskilda språkgruppen bland dessa ”främmande”, utländska, förutspås år 2030 uppgå till cirka 55 000 i hela regionen, av vilka knappt 30 000 i Helsingfors. Den kommer alltså inte att överträffa den svenska befolkningens antal, som kan antas vara relativt stabilt. Och även om språkgrupperna i någon kommun skulle bli lika stora, saknar det juridisk relevans.
Med detta resonemang vill jag naturligtvis inte på minsta sätt nedvärdera den växande utländska befolkningen eller dess behov av tillmötesgående då det gäller rättmätiga behov av service på sina modersmål. Huvudstadsregionen behöver invandrarna och måste behandla dem väl och värdigt.
Deras barn bör ha rätt att bevara en egen kulturidentitet vid sidan av sin nya, finländska, och den kan stärkas i dagvården och med hjälp av hemspråksundervisning i skolan. Åtminstone tills de vuxna klarar sig på något av de inhemska språken behöver också de grundläggande samhällsservice på sina egna språk.
Men detta är en helt annan sak än att, som den svenskspråkiga befolkningen, utgöra den ena av landets två nationella språkgrupper med grundlagsfäst rätt till all samhällsservice på sitt modersmål.
I stället för att uppleva ”nyfinländarnas” växande antal som ett hot eller en belastning bör vi svenskspråkiga varmt välkomna nykomlingarna, som ytterligare berikar den mångfald i kultur- och samhällsliv som det ligger i vårt intresse att hävda. Och gärna försöka integrera dem i våra svenska nätverk av skolor, föreningar och kultursfärer.
(Först publicerad i Hbl 16.2.2013)