”Hälsan framför allt”. ”Hälsan är viktigast”. ”Prioritera nu hälsan högst”.

Så här brukar vi svara då någon meddelar att den är sjuk och tyvärr inte kan komma till jobbet eller inte kan delta i något möte eller evenemang.

Och det handlar inte om artighetsfraser, utan vi menar det. Hälsan – i sista hand livet – är det värdefullaste vi har. Men hur märks det i praktiken, på individnivå respektive i vårt samhälle i stort?

De allra flesta försöker säkert sköta sin hälsa så gott det går. Vi vill nog äta och dricka hälsosamt, sova tillräckligt, sköta vår kondition och slå vakt om vårt sociala umgänge – också det sistnämnda en viktig förutsättning för både fysiskt och inte minst psykiskt välmående.

Men handen på det hjärta som är så centralt för hälsan: hur lyckas alla våra goda föresatser? För egen del kan jag inte med gott samvete påstå att jag skulle leva riktigt så hälsosamt som jag borde. Hur är det med dig?

Och har vi som seniormedborgare beaktat att omsorgen om hälsan kan kräva större ansträngningar nu än då var yngre?

Sedan kan man förstås bli sjuk helt utan egen förskyllan också, i allt från förkylning till cancer. Hur väl sköter vi oss då? Och, inte minst: hur väl sköter vårt välfärdssamhälle om oss?

Svaret är: det beror på i vilken ålder vi är, var vi bor och dessvärre i värsta fall också på hur mycket pengar vi har. Så borde det inte vara.

Finlands hälso- och sjukvård är tyvärr långt ifrån så jämlik som vi kanske tror att den är. Den hör faktiskt till de minst jämlika i Norden och EU.

För de allra minsta har vi ett rådgivningssystem som söker sin like – väl så. Elev- och studerandehälsovården uppvisar redan stora skillnader mellan läroanstalter och orter. De som är i arbetsför ålder och i arbetslivet har sin arbetsplats/företagshälsovård, som till sitt omfång lär vara rätt unik även globalt sett. Kostnaderna fördelas mellan arbetsgivare, arbetstagare och samhälle. Bara för specialistvårdens del kommer det offentliga in i bilden.

Men vi som är pensionärer – liksom de arbetslösa – är genomgående hänvisade till den offentliga vården, på hälsostationer och vid behov i den offentliga specialistvården. Och det är just den som nu har genomgått en totalomvälvning. (Förutom för bashälsovårdens del i Helsingfors, som utgör sitt eget välfärdsområde, det största i landet.)

Om vi inte har råd att gå till privat läkare, alltså. Även med risk för att få betala också för mindre behövliga labbprov och tester av olika slag…

Finland använder enligt OECD:s statistik en klart mindre andel av BNP på hälsovård än t.ex. Sverige och Danmark. Och nu försöker man stävja ökningen av andelen, och helst minska den. Vår nuvarande regering följer nog inte den gyllene regeln om ”hälsan framför allt”.

Den har t.ex. prioriterat en höjning av fpa-subventionen för besök hos privata läkare framför att anslå de medlen till att reparera brister i den offentliga vården. Men så har den ju också annars gynnat de välbärgade.

Jag har haft förmånen att på nära håll följa utvecklingen under de senaste åren, under den förra kommunala mandatperioden i styrelsen för specialistsjukvårdens HUS som täcker hela Nyland, och nu som medlem av social-, hälsovårds- och räddningsnämnden i Helsingfors och ordförande för stadens nationalspråksnämnd, som övervakar att servicen fungerar på de båda inhemska språken. Kallade jag det förmån? Det är ett relativt begrepp, och man kunde kanske hellre tala om att detta har blivit mitt öde, så här på lite äldre dagar.

(Först publicerad som kolumn i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 6/2024)