Bildningskommun – värna det unika

Då social- och hälsovården tyvärr enligt regeringens planer överförs från kommunernas ansvar till de nya ”landskapen”, våras det i gengäld för bildning och kultur. Dagvården och utbildningen tar över som den klart största sektorn, mätt i budget och personal.

Det här ska synas i Helsingfors! För dagvårdens del ska vi göra småbarnsfostran kostnadsfri, såsom förskola och skola nu. Det skulle betyda sänkta dagisavgifter, som en utsträckt hand till barnfamiljerna i vår stad med dess annars så höga boende- och levnadskostnader.

Och så måste alla mögelskolor saneras och repareras, så snabbt som bara möjligt. De måste prioriteras framför nya gigantiska byggnadsprojekt såsom de dyra Kronbroarna. Och digitaliseringen går förstås vidare.

Också bildning och kultur i övrigt bör ges en chans att blomstra. Det nya Centrumbiblioteket, som lyckligtvis också fick ett svenskt namn, blir det nya flaggskeppet, men får inte hota närbiblioteken på andra håll i staden.

Så liberal jag är, är jag ändå konservativ i åtminstone ett avseende. Vi måste värna om allt det unika och värdefulla vi har i Helsingfors!

SFP blir ibland i stadsfullmäktige beskyllt för att vi säger nej, som till de dyra Kronbroarna för bara spårvagnar, cyklister och fotgängare också under vinterhalvåret. Eller till att nagga Centralparken i kanterna eller fördärva Malms flygplats.

Men i själva verket säger vi ju snarare ja – till att bevara Centralparken intakt, liksom Malms flygplats, Lappvikens sjukhusområde, Domarby gård, våra stränder och öar såsom Vårdö, våra gamla, fina skolor osv. Vi vill slå vakt om det som gör Helsingfors till en människo- och naturnära stad vid havet.

Jag undrar ibland om helsingforsvenskarnas särskilda kärlek till Helsingfors med dess miljöer och traditioner har sitt ursprung i att många av oss har bott länge i Helsingfors, ofta i flera generationer. Är det kanske därför vi är lite – ja, konservativa?

(Först publicerade som inlägg i HBL:s Valhörna)