Jag fick en aha-upplevelse häromdagen. Nå, om man är enkelt funtad så får man väl sådana ganska ofta …

Upplevelsen inträffade vid en träff i riksdagen med Svenska pensionärsförbundet. En av de kloka seniorerna sa något som egentligen är självklart, men alltså för mig var en aspekt jag inte riktigt hade kommit att tänka på:

Då man blir äldre vill man inte längre flytta många gånger, först hemifrån till ett servicehus, sedan kanske till ett äldreboende med “fullservice”, sedan till ett sjukhus för kroniker och kanske sedan ytterligare till sjukhusvård i livets slutfas. I stället borde servicen trappas upp där man bor, i takt med att behovet ökar.

Jag skulle kanske beskriva det så att de äldre hellre vill ha en rulltrappa eller allra helst en “rullramp” i stället för att behöva klättra i trappor.

Nå, det är klart att vi här talar om ett ideal som inte till alla delar är realistiskt, det är trots allt en enorm skillnad redan rent byggnadstekniskt mellan  ett servicehus med egna bostäder för seniorer och ett kronikerhem med dygnet runt-sjukvård för sängbundna patienter. Men idealet är eftersträvansvärt, och om vi åtminstone kan reducera antalet flyttningar från kanske tre-fyra till en eller två har de äldre och deras välmående redan vunnit mycket.

Alltså: låt oss tänka flexibelt. Låt oss satsa på ett serviceboende där servicen kan trappas upp och personalstyrkan utvidgas i takt med att klienternas behov förändras och ökar! Så att ingen behöver flytta många gånger på äldre dagar. Aha!