Svenska Yle har lagom inför kommunalvalet kartlagt hur finlandssvenska lärare ser på de kommunala beslutsfattarna. Det är inget smickrande betyg lärarna ger de senare, och lärare är ju proffs på att dela ut betyg så vi måste ta dem på allvar.

Visserligen hade man säkert fått ett motsvarande resultat om man hade kartlagt till exempel hälsovårdarnas eller dagispersonalens uppfattning om hur de kommunala beslutsfattarna behandlar dem och deras sektorer. Var och en står sig själv närmast och upplever den egna sektorn och det egna jobbet som viktigast. Om man vore elak skulle man säga att ingen resurstilldelning och inget beslutsfattande säkert är bra nog för dem som närmast berörs …

Elak är jag dock som känt inte, utan anser alltså att vi som vill bli kommunala beslutsfattare måste vara lyhörda för kritiken! Resurserna är en sak, de är alltid begränsade och beslutsfattarna tvingas prioritera. Men allt handlar inte om pengar. Skolnätsreformen i Helsingfors var ju inte primärt avsedd att spara pengar – ja, inte ens fastighetskostnader sparas ju eftersom de som fattade besluten är noga med att påpeka att ingen svensk skola stängs.

Det handlar om att kunna lyssna då strukturer bryts sönder och nya byggs upp. Och vilka känner då de verkliga behoven och problemen i skolvärlden bäst om inte just lärarna – och föräldrarna, förstås, för att inte tala om eleverna själva. Det räcker inte med att höra rektorer, direktioner eller föräldraföreningars och elevkårers ordförande, utan besluten bör på förhand förankras hos alla lärare, alla föräldrar och helst också alla elever – åtminstone i lite högre klasser där de kan ha en uppfattning om vad det gäller.

Vi ska inte tro att beslutsfattandet blir lättare om vi lyssnar, säkert tvärtom. Men så är det ju inte heller meningen att beslutsfattarna ska komma lätt undan.