Här min blogg med samlade valteser, från A till Ö. Detta är förstås inget regelrätt valprogram, utan snarare spridda reflexioner över olika teman. De är personligt hållna, och skrivna delvis med glimten i ögat. Använd som ett uppslagsverk: läs det som intresserar, hoppa fritt över resten!

Alkoholpolitiken måste syfta till att minska alkoholskadorna och de kostnader de medför för både individer och samhället. Förmyndarskap är ändå inte rätt metod och prispolitikens utrymme begränsas av billig import. Finländarna måste lära sig att bruka, inte missbruka alkohol.

Anhörigvården är, då den fungerar, en win-win-modell. För de äldre, sjuka eller handikappade som kan och vill bo kvar i hemmet och som har turen att ha en anhörig som vill ta hand om dem, är det oftast en angenämare vårdform än institutionsvård. Och för samhället är det även med höjda ersättningar till de anhöriga och längre avlösningstider en avgjort fördelaktigare lösning. Folkpensionsanstalten ska sköta ersättningarna, som i princip bör vara lika i hela landet.

Ansvar för varandra måste vägleda oss på alla samhällsområden. Samhället bär det övergripande ansvaret för välfärden och välbefinnandet, men vi måste också bära ansvar för varandra – i familjerna, i skolorna, på arbetsplatserna, grannar emellan, i organisationer, ja överallt där människor umgås.

Arbete är själva grundpelaren för vår välfärd. Alla som kan och vill ska ges möjlighet att arbeta och lyfta en lön som man klarar sig på. Många arbeten, t.ex. i vården och utbildningen, är nu alltför lågt värderade.

Arbetskarriärerna bör kunna förlängas i takt med att livslängden ökar. Den lägre pensionsåldern borde helst stegvis höjas från 63 till 65, men naturligtvis med reservation för fysiskt eller psykiskt tunga yrken. Men framför allt ska det vara möjligt att frivilligt stanna kvar i arbetslivet längre än till 67 års ålder, så att pensionen stiger för varje år man jobbar längre. Deltidsjobb och distansarbete ska kunna erbjudas för att främja en högre faktisk pensioneringsålder.

Arbetslöshet är ett gissel för både individerna och hela samhället. I stället för att piska arbetslösa att ta emot ett arbete utanför den egna branschen och yrkesinriktningen, arbete på annan ort eller ett lägre avlönat arbete än det man tidigare haft, kunde samhället locka till detta genom att erbjuda skattelättnader. Det skulle också samhället vinna på.

Arbetslöshetsskyddet bör inte försvagas, eftersom det ska erbjuda trygghet också för den arbetslösas familj. Den som vill kunde tvärtom erbjudas en högre ersättningsnivå, under en i motsvarande grad förkortad tid.

Arvsskatten får inte skärpas, utan helst lindras så snart statsfinanserna erbjuder en möjlighet till det. Arvsskatten för företag som stannar inom familjen borde ersättas med en skatt först om och då arvsandelen realiseras, men inte mätas ut så länge pengarna stannar i företaget.

 

Barnen ska vi alltid ta alldeles särskild hänsyn till. Det gäller på alla samhällsområden, men inte minst i bostads- och trafikplaneringen och självfallet i utbildningspolitiken, som ju är till uttryckligen för barn och unga. På samma sätt som man numera alltid bör göra en miljökonsekvensbedömning av olika samhällsplaner och projekt, borde man också alltid göra en bedömning av konsekvenserna för barnen. Är bostäder och boendemiljöer barnvänliga? Klarar sig barnen som fotgängare och cyklister i den trafikmiljö vi planerar? I hur stora daghem och skolor trivs barnen bäst? Och så vidare. Och nu ska inte de äldre ta illa upp. Som farfar vet jag att vi äldre vill tänka på barnen framför oss själva. Jag försöker leva som jag lär, och erbjuda mina barnbarn en liten guldkant i livet, t.ex. genom att då de ekonomiska resurserna det tillåter ta med dem på resor.

Barnbidragen är till för att täcka de extra utgifter barn medför för en familj. Därför ska barnbidragen förbli lika stora för alla. En behovsprövning skulle kosta mer än den skulle spara. Vill man nödvändigtvis behovspröva, vore beskattning en praktisk lösning, men i så fall måste bruttobeloppen minst fördubblas så att medelinkomsttagare skulle få lika mycket i handen som nu.

Basinkomst vore den rätta termen om man vill sammanföra alla sociala stödformer till ett enda, av samhället garanterat belopp som beviljas av en instans, lämpligen folkpensionsanstalten. Begreppet medborgarlön förvirrar lätt, eftersom lön är en ersättning för utfört arbete, som man inte kan lyfta bara för att man är medborgare. Men själva termen är förstås en bisak, själva tanken på en förenkling av den byråkratiska djungeln är värd att utreda – och genomföra.

Beskattningen är till för att bekosta alla samhällsfunktioner och den service för medborgarna som samhället erbjuder, men också för att fördela bördan rättvist. Därför är beskattningen progressiv, och så bör det förbli i ett civiliserat nordiskt välfärdssamhälle. En ”plattskatt” med en lika inkomstskatteprocent för alla skulle drabba låg- och medelinkomsttagarna, eftersom samhället ändå måste kunna samla in de pengar som behövs för att upprätthålla alla funktioner och all service. Till olika skatteformer återkommer jag under respektive bokstav.

Biblioteken är något av det allra värdefullaste ett välfärdssamhälle erbjuder sina medborgare. Här kan man gratis inte bara låna böcker, utan också läsa tidningar på papper eller på webben, lyssna till musik, utnyttja webbtjänster om man inte har tillgång till dator hemma eller på jobbet – eller helt enkelt bara träffa andra människor! Biblioteken är en basservice och en kulturfom som vi varken bör spara på eller avgiftsbelägga.

Bilar och Bussar måste kunna samsas på våra vägar och gator. Samhället bör gynna kollektivtrafik som är miljövänlig och kostnadseffektiv, men inte genom att förbjuda eller bestraffa privatbilism som så många både i tätorter och särskilt i glesbygden inte klarar sig utan. Spårtrafik är alltid bäst, men vi kan inte bygga skenor överallt, utan måste komplettera med hjälp av smidig trafik med allt miljövänligare bussar.

Bilskatten är hög i Finland, och borde helst sänkas för att vi ska kunna förnya vår bilpark i miljövänligare och trafiksäkrare riktning. Men det är ren populism att bara kräva att bilskatten slopas, utan att man har en tillstymmelse till uppfattning om hur statens intäkter från den kunde ersättas. Att göra det genom att chockhöja bränsleacciserna skulle slå orättvist mot dem som p.g.a. boningsort, arbete, avsaknad av kollektivtrafik eller familjens behov tvingas använda bilen mer än andra.

Biståndet till utvecklingsländerna uppgår till cirka en miljard euro per år, och får inte minskas såsom somliga kräver. Vi ligger alltjämt långt under det av FN för länge sedan uppställda målet 0,7 procent av BNP, som bl.a. de andra nordiska länderna sedan länge har uppnått. Det ligger också i Finlands själviska intresse att uländerna hänger med i den ekonomiska utvecklingen och den vägen skapas förutsättningar även för handel. Naturligtvis ska också biståndspolitiken granskas kritiskt så att man lär sig av misstagen.

Bostadspolitiken bör syfta till att skapa en god balans mellan ägar- och hyresbostäder. I glesbygden och på orter som drabbats av stora förluster av arbetsplatser står bostäder tomma, medan bristen särskilt på mindre hyresbostäder är stor i t.ex. Helsingfors. Med regionpolitikens hjälp kan man försöka återställa balansen, men bostadsköerna i tätorterna måste åtgärdas utan dröjsmål. Finland behöver ett övergripande bostadspolitiskt åtgärdsprogram som omfattar allt från längre bostadslån från bankerna till samhällsstödd produktion av hyresbostäder.

Budgetbalans – se där två B-n i ett enda ord – måste vara målet under nästa mandatperiod. I och för sig kan en stat skuffa skulder framför sig – det gör de flesta. Men då vår statsskuld är uppe i hundra miljarder, motsvarande nästan två årsbudgeter, och räntekostnaderna uppgår till miljardbelopp, blir läget i längden ohållbart. Ränteutgifterna minskar ju de resurser som står till förfogande för andra ändamål. Underskottet i statsbudgeten borde successivt minskas för varje år, och om vi lyckas få till stånd en hållbar ekonomisk tillväxt under den kommande fyraårsperioden bör balans vara möjlig att uppnå i periodens sista statsbudget.

 

Cellulosa och papper levde Finlands export länge högt på, men efterfrågan förblir begränsad. Sedan kom Nokiaboomen – och gick. Nu måste vi skapa något nytt, men visst kan vi bygga vidare på både trä- och elektronikindustrins traditioner: nya trä- och pappersprodukter för träbyggande, s.k. intelligenta förpackningar etc. och nya elektronikprodukter som spelindustrin redan visat vägen för. Men också bio- och nanoteknologi, där vi redan ligger nära världstoppen.

Celsius, Anders (1701–1744), känd svensk astronom, gav oss vår temperaturskala. Fast egentligen var det hans – och på den tiden också vår – landsman Carl von Linné (1707–1778) som svängde den så att vattnets fryspunkt är 0 och kokpunkt 100, medan Celsius hade tänkt sig tvärtom … Nå, hur som helst, så bör vi nu se upp med att medeltemperaturen på jordklotet stiger. Återkommer under K som i klimatförändring och –politik!

Censur vill vi verkligen inte ha, men lite god smak är det tillåtet att fortsättningsvis använda i vårt land då det gäller att göra narr av andra människors tros- och andra övertygelser. Leve yttrandefriheten, men med den följer alltid ett ansvar.

Centern rosar gallupmarknaden inför riksdagsvalet och väntas allmänt bli nästa statsminister- och ledande regeringsparti. Jag har i en I dag-kolumn i HBL 29.12 i fjol (se https://bjornmansson.fi/hoger-eller-mitten/ ) dryftat SFP:s dilemma inför denna situation. Många har av lättförklarliga skäl fördomar mot Centern. Något utpräglat bondeparti kan ju partiet helt enkelt inte längre vara, då galluparna visar på femdubbelt väljarstöd jämfört med lantbrukarbefolkningens återstående andel i landet. Ett landsbygdsparti är partiet förstås alltjämt, men det har nog gått framåt i städerna också. Och det där talet om att ”kepu pettää aina” (Centern sviker alltid) myntades av motståndare då partiet i tiderna var skickligt på att utverka eftergifter av de andra i sista stund. Samma bakgrund har ju begreppet ”kvällsmjölkning”. Rädda för att Väyrynen blir utrikesminister behöver vi nog inte heller vara. Centerns ”andreman” i regeringen blir säkert Olli Rehn, antingen som utrikes- eller som finansminister, och åtminstone den andra av de posterna går nog till ett annat regeringsparti.

Centraliseringen i vårt samhälle är på väg att gå för långt. Kommuner fusioneras till enheter där demokratin inte kan fungera och avståndet mellan medborgare och beslutsfattare blir för långt. Social- och hälsovården ska inte bara planeras utan också produceras av jättelika vårddistrikt. Arbetsplatserna koncentreras till några få tillväxtcentra. Medborgarna tvingas flytta långa vägar för att få jobb – eller pendla långa vägar för att komma till arbetsplatsen. Dags att vända utvecklingen!

Centrum och periferi ställs lätt mot varandra, och ändå behövs bägge. Ta bara svenskan i Finland som exempel. Vår store finlandssvenske sociolog, professor Erik Allardt påminde redan för länge sedan om att hemligheten bakom att den svenska befolkningen i Finland står starkare än de allra flesta språkminoriteter i Europa är att vi finns inte bara i de geografiska periferierna utan också i landets centrum, alltså i huvudstaden med omnejd. Vi är inte bara en regional folkgrupp någonstans avsides såsom t.ex. baskerna i Spanien, tyskarna i Danmark och danskarna i Tyskland, de ungerska minoriteterna i Ungerns alla grannländer eller tyskarna i nordligaste Italien. Samtidigt är det lika viktigt att minnas att det inte räcker med att vara en ”statsbärande” minoritet i republikens centrum, utan för att vi ska överleva måste det också finnas starka svenska områden såsom Åland, den österbottniska kusten, Åbolands skärgård och västra och delar av östra Nyland.

Clean-tech – även kallad grön teknologi – är en av de branscher Finland bör satsa stort på. Vi har redan duktiga både forskare, innovatörer och företag som satsar på miljövänlig teknik och nya uppfinningar, och de ska både uppmuntras och stödas. 

Civil olydnad är alltid en svår balansgång. För mig går gränsen då aktivister som Greenpeace eller Animalia skadar människor, djur eller egendom. Men vem har inte någon gång i ett gott syfte gjort något som är på gränsen till olydnad mot lagar och regelverk? Jag kan avslöja vad jag regelbundet gör: då närtågen norrut inte bara som i allmänhet avgår från Kajsaniemi utan det dessutom ofta står ett tomt tågset närmast stationen och man alltså ska passera det för att hinna till det avgående tåget, ställer jag mig i dörren och väntar tills de som springer längs perrongen hinner fram. Det försenar staten med upp till en halv minut, och konduktörerna tillrättavisar mig ofta, men jag tänker inte sluta med det! Så det så.

Civiltjänstgöring ska i ett civiliserat samhälle erbjudas dem som inte vill gripa till vapen för att försvara fosterlandet. Det är klart att det vore ohållbart om alla skulle välja det alternativet, men vår försvarsvilja är hög, så den risken kan negligeras. Och civiltjänstgörarna kan och bör ju göra annan samhällsnytta. Tjänstgöringens längd har varit föremål för debatt. Bäst är säkert att den motsvarar en medellång värnpliktstid.

Cybersäkerheten måste Finland ägna större och större uppmärksamhet. Lite osäker är jag på om den faktiskt bör bli ett eget ”vapenslag” inom försvarsmakten, jämställd med armén, marinen och flygvapnet, såsom det har föreslagits Men en särskild enhet behövs nog inom försvaret. Och så ska ju cybersäkerheten tryggas på alla civila områden också.

Cyklar är, näst gång, det ekologiskt, ekonomiskt och hälsomässigt bästa fortskaffningsmedlet. Vi ligger alltjämt långt efter inte bara stora cykelnationer som Danmark och Holland, utan också Sverige, då det gäller att främja cyklandet – särskilt som anslutningstrafik till kollektiva trafikmedel. Cykelvägar och -parkeringar bör från början planeras in då nya bostadsområden och trafikarrangemang planeras.

 

Dagstidningar vill åtminstone min generation ha på papper, yngre kanske i digital form. Oberoende av distributionsformen är dagstidningarnas existens i längden hotad. Vad kan samhället göra? Jo, presstödet borde höjas och framför allt momsen på tidningsprenumerationer slopas. Dagstidningarna borde definieras som ett demokratiinstrument som inte ska beskattas.

Dagvården är, trots alla brister, väl ordnad i Finland. Den s.k. subjektiva rätten till dagvård är barnens rätt till socialt umgänge med andra barn och till en förberedelse för skolan och livet, inte föräldrarnas rätt att få sina barn placerade. Därför är åtminstone halvdagsvård alltid att rekommendera, även om någon av föräldrarna eller rentav båda är hemma. Samhället sparar heller inte mycket på att i sådana fall försöka begränsa dagvårdsrätten till halvtid. Två barn kan sällan dela på samma plats i ett daghem, så det totala plats- och personalbehovet minskar inte.

Damoklessvärd finns det många av i dagens Finland och värld, börjande med den växande statsskulden och slutande i faran för ett nytt utbrett krig i Europa. Politikens uppgift är att avvärja sådana hot.

Datorer underlättar livet på många sätt. Men då samhället allt mer övergår till onlinetjänster är det viktigt att minnas att alla inte har samma tillgång till och kapacitet att använda sådan service. Det måste alltid, med tanke på de allra äldsta generationerna, de minnessvaga, handikappade av olika slag (t.ex. elallergiker), finnas personlig betjäning som ett alternativ.

Decentralisering var en slogan för oss som i den första gröna vågens tecken på 1970-talet blev samhällsaktiva t.ex. inom Mittenförbundet, SFP:s dåvarande elev- och studentförbund. Visst var vi lite blå- eller snarare grönögda, men nog finns det element av sanning i en decentralistisk syn på samhället: att människan mår bäst i en småskalig närmiljö där skolan, jobbet och servicen finns så nära hemmen som möjligt och där påverkningsmöjligheterna kan maximeras. Då vi nu på flera samhällsområden går mot en ökad centralisering av förvaltningen och servicen kan det vara skäl att trycka på bromsen.

Deficit – på svenska underskott – kämpar vi med både i handelsbalansen och i statsfinanserna. Men det finns också andra underskott att oroa sig för: underskottet av demokrati och påverkningsmöjligheter och underskotten i vår livskvalitet, i olika avseenden. Och här är det svårt att tänka sig att det ens skulle kunna finnas motsatsen, ett överskott.

Deflation kan vara lika farlig som inflation, ja enligt många nationalekonomer farligare. Då priserna sjunker avstannar dynamiken i samhällsekonomin och stagnation hotar. Vi må glädja oss åt sänkta livsmedels- och andra detaljhandelspriser, men sänkningarna tas ofta ut på producenternas, i fösta hand lantbrukarnas bekostnad och den dag butikskedjorna också vill sänka lönerna för sina anställda inser vi att faran för att hjulen stannar upp hotar. I makroekonomin gäller samma sak, börjande med lägre priser på våra exportprodukter.

Delaktighet i samhället handlar inte bara om deltagande i demokratiska beslutsprocesser, utan också om hur medborgarna upplever sin situation i relation till samhällsmaskineriet: är de en del av det, som aktörer, subjekt, eller bara objekt för de styrande? Det finns inga enkla recept för att uppnå det förra, idealet, men det gäller alltid att hålla detta i minnet.

Demagogi finns det mycket av i det politiska språket, på skalan från oskyldig retorik till ren och skär populism. Det gäller att se upp och genomskåda. Ta bara begrepp som ”strukturomvandling”, ”produktivitetshöjning” eller ”samarbetsförhandlingar”. Alla vet av erfarenhet att de inte är så entydigt positiva som de låter.

Demens lider allt fler av, i takt med att medelåldern stiger. Samhället måste vidkännas de minnessjukas särbehov.

Demilitariserat är som känt Åland, och den modellen kunde passa även många andra områden i världen som har en strategiskt utsatt position. Demilitarisering är ett av elementen då vi bjuder ut Ålandsmodellen som en lösning på konflikt- och krissituationer. Visserligen är den åländska varianten inte helt oproblematisk, eftersom Finland har en skyldighet att försvara det autonoma öriket, men begränsningar då det gäller övningar och beredskap för att kunna leva upp till den skyldigheten.

Demokrati är naturligtvis mer än ett nyckelord bland många andra, det är en av grundpelarna för vårt samhällsskick. Kanske så självklar att vi inte förstår att den måste värnas och utvecklas för att inte förtvina. En första förutsättning för demokrati är öppenhet och tillgång till information, enligt den nordiska offentlighetsprincipen som blivit lite av en exportprodukt till det övriga Europa. Utgångspunkten är solklar: det man inte får veta kan man heller inte vara med och påverka. Internet och e-mejl har öppnat nya, snabba kanaler för information – men också för desinformation, som det gäller att se upp med. Det låga valdeltagandet är vår demokratis akilleshäl. Då bara 60 eller 70 procent röstar i allmänna val är soffliggarpartiet vårt största. De bara tre institutionaliserade demokratiinstrumenten kommunalval, riksdagsval och presidentval plus numera medborgarinitiativ bör kompletteras med folkomröstningar och kommundelsorgan.

Despot, envåldshärskare, tror jag – om lite humor tillåts – att jag återkommer till under bokstaven P.

Digitaliseringen sparar i bästa fall betydande samhällsresurser. I värsta fall skapar den en generationsklyfta som det gäller att överbrygga.

Diskriminering vill och bör ingen utsättas för i vårt samhälle. Det må sedan gälla diskriminering på basis av kön, ålder, språk, hudfärg, social bakgrund, etnicitet, sexuell läggning, handikapp eller vad som helst. Och ändå förekommer just sådan diskriminering överallt i vårt samhälle. Den enda ”diskriminering” som kan godtas är den s.k. positiva, som innebär att man för att säkra en viss balans kan prioritera en arbetssökande, sökande till studieplats eller motsvarande för att den grupp den representerar är starkt underrepresenterad.

Djurskydd ville en vän att jag skulle tillägga till D-listan, och det gör jag gärna! Som tidigare mångårig hundägare ligger det naturligtvis mig nära. Keldjuren är sällan ett problem hos oss, men nog i länder i ekonomisk kris där de systematiskt överges, såsom i Ryssland, och nu även i Grekland och Spanien. Lyckligtvis finns det ofta frivilliga som tar hand om dem. Husdjur är ett större problem. Misskötsel av husdjur är ofta kopplat till svåra ekonomiska och mentala problem hos ägarna, och bör övervakas och stoppas. Jag är inte redo att förbjuda pälsdjursnäringen, eftersom den i så fall bara skulle flytta till mindre nogräknade länder, men en klok pälsfarmare följer noga de regler som finns. Långa transporter av slaktdjur är ett problem i Europa, som EU bör göra allt för att komma åt.

Dragsvik, officiellt Nylands Brigad, har funnit sin nisch som en del av marinen med egna specialiseringar. Det betyder att vårt enda svenska truppförbands framtid bör vara tryggad. Ytterligare en garanti för det ger planerna på ett intensifierat försvarssamarbete med Sverige, som förutsätter att vi från finländsk sida har också språklig beredskap att samverka.

Dricksvatten har vi dessbättre gott om i Finland – i motsats till vad som är fallet i stora delar av världen. Men vi måste värna om vårt rena grundvatten och våra insjöar som ger oss detta vatten.

Drivkraft, Dynamik behövs i samhället, i alla avseenden: i ekonomin, i politiken, på kulturens område, i organisationslivet o.s.v. Låt oss värna om och uppmuntra våra eldsjälar, våra innovatörer, våra uppfinnare, våra karismatiska personligheter!

Droger behöver vi däremot inte. Allra viktigast är drogfostran för de unga, som bör få veta att även relativt sett ”ofarliga” droger som hasch kan förstöra livet genom att i värsta fall locka till missbruk av starkare droger och även i bästa fall passivera och den vägen förstöra ett normalt, sunt liv. Införsel av droger bör effektivt stoppas vid gränserna. Vi ska givetvis noga följa erfarenheterna från andra länder och amerikanska delstater som har legaliserat cannabis, eftersom en legalisering onekligen skulle eliminera en del kriminell verksamhet, men steget är långt och för- och nackdelar bör noga vägas mot varandra.

Dynamik – se Drivkraft! Utan dynamik, utveckling, förändring stagnerar varje samhälle lätt. Det gäller också ett nordiskt välfärdssamhälle, men dess grundvalar måste vi slå vakt om.

 

Effektivitet är naturligtvis något eftersträvansvärt, men samtidigt ett missbrukat ord. Hur t.ex. mäta effektivitet i vården? I form av hur många patienter en läkare hinner träffa på en timme, oberoende av innehåll och resultat? Eller i utbildningen? Bara med antalet producerade magistrar och doktorer per professor, oberoende av om de t.ex. får jobb som motsvarar utbildningen? Är ett privat äldreboende effektivare än ett kommunalt för att man byter blöjor mer sällan och genererar vinst för sina multinationella ägare? Nej, effektivitet måste mätas i helhetstermer, och med även kvalitativa kriterier och inte bara kvantitativa.

Eftertanke behövs förutom i vardagen också i politiken. Och ändå har den lyst med sin frånvaro t.ex. i vårdreformen som regeringen försökte genomdriva utan hänsyn till grundlagens demokratikrav. Det är en lika enkel som god tumregel att alltid tänka efter före!

Egoism och andra hårda värderingar verkar breda ut sig i vårt samhälle. Det behövs motkrafter som ställer det gemensamma bästa och de svaga människornas bästa framför de starka individernas.

Ekonomin skapar grunden för vår välfärd. Men en fungerande ekonomi är också beroende av välfärdssamhällets tjänster, börjande med en väl fungerande infrastruktur, ett utbildningssystem som tar till vara alla förmågor, en fungerande hälso-och sjukvård osv. Den ekonomiska utvecklingen har alltid gått i vågor av hög- och lågkonjunkturer som följer på varandra. I lågkonjunkturer är det samhällets uppgift att dels lindra konsekvenserna, dels försöka stimulera till ny ekonomisk tillväxt. I princip borde samhället på motsvarande sätt dämpa högkonjunkturer så inte t.ex. inflationen får fart, men det är svårt för politikerna att leva upp till de förväntningarna. Just nu är det ändå länge sedan vi behövde fundera på det dilemmat, eftersom den nuvarande lågkonjunkturen blivit ovanligt seglivad både i Finland och i hela Europa. Tyvärr finns det inte mycket rörelseutrymme att med offentliga medel stimulera tillväxten, utan det gäller i stället att uppmuntra till privata investeringar. De begränsade statliga insatserna måste vara precist inriktade på nyckelbranscher och maximalt sysselsättningsfrämjande åtgärder.

Ekologin ses lätt som ekonomins fiende, men det får inte vara så. Människan är och förblir en del av det ekologiska systemet, och kan inte övermodigt sätta sig över det eller radikalt ingripa i det. Exemplen på av människan förorsakade miljökatastrofer är många, från Bajkalsjön, svängda ryska floder och raserade dammar över luftföroreningar och klimatuppvärmning till Tjernobyl. Ekologisk hållbarbarhet är i längden också det ekonomiskt enda hållbara. Investeringar i miljövänliga processer och produkter skapar också tillväxt och sysselsättning, och här finns nischer för ett högteknologiskt land som vårt. Se också begreppet Clean-tech under bokstaven C!

Empati har vi för lite av i dagens samhälle. Att läkaren ges tid att byta några vänliga ord med patienten, att hemvårdaren hinner dricka en kopp kaffe och lyssna på den ensamma åldringen, att dagisgrupper och skolklasser är tillräckligt små för att varje elev ska få den uppmärksamhet som behövs o.s.v. Och så borde vi alla visa mer empati gentemot varandra, på arbetsplatsen, grannar emellan, i bussen…

Energi klarar vi oss inte utan, frågan är bara hur mycket vi behöver och hur den ska produceras. Den mest miljövänliga och ekonomiska energin är den vi kan undvara, dvs. spara, och därför bör energisparande alltid prioriteras högst. Vid valet av energikällor finns det ingen enskild Heureka-lösning. Vi måste av både ekonomiska, ekologiska och klimatpolitiska skäl försöka komma ifrån beroendet av fossila bränslen, och då särskilt kol och olja, medan naturgasen redan är miljövänligare. Torven är inhemsk, och kan därför prioriteras, men med hänsyn till kärrmarkernas ekologi. Helt utan kärnkraft klarar vi oss inte, särskilt med de klimatmål vi har uppställt, men jag säger nej till Fennovoimas etablering på en ny ort, och det med en rysk reaktor. Hellre kunde Fortum få ersätta reaktorerna i Lovisa, som i mitten av 2020-talet blir uttjänta. Men framför allt måste vi satsa stort på förnybar energi: biobränslen, trä, flis och pellets, solenergi, vindkraft och vågkraft. Vattenkraften börjar vara fullt utbyggd, men enskilda dammar kan övervägas om hänsyn tas till bebyggelse och naturvärden.

Engagemang och Entusiasm behövs i politiken. Och då menar jag inte bara politikers hängivenhet, utan också medborgarnas.

Ensamhet kan inte botas med lagar och regelverk, men både samhället och vi alla som medmänniskor bör göra vårt bästa för att ingen åldring, ingen ung människa, ingen sjuk och ingen handikappad ska behöva känna sig ensam. Fråga alltid först vad du själv kan göra! När lindrade du själv senast någons ensamhet?

Entrepenörer behöver vi fler av. Finländarna tycks ha en inbyggd rädsla för att starta egna företag, och här kunde vi ta exempel av många invandrare, som i brist på erbjudet arbete och diskriminering i arbetslivet startar egna små företag t.ex. i restaurangbranschen. I utbildningen, och särskilt yrkes- och yrkeshögskoleutbildningen, borde större vikt fästas vid grundläggande företagarfärdigheter. Och så bör skattebördan lättas och den byråkratiska djungeln rensas för att stimulera till nya företagsteableringar.

Erfarenhet borde värdesättas högre i samhället, och särskilt i arbetslivet. Varför duger inte en som fyllt 60, ja särskilt för kvinnors del de som fyllt 50, inte längre då de söker nya jobb? Kloka företag har insett att lång arbetserfarenhet, för att inte tala om allmän livserfarenhet, är till stor nytta i en arbetsgemenskap. Det samma gäller förresten också i politiken, där inte bara politisk erfarenhet utan också arbetserfarenhet från andra områden och allmän livserfarenhet är till stor nytta. Bara min blygsamhet hindrar mig från att framhäva egna meriter på den punkten …

EU står för långt över hälften av den lagstiftning riksdagen behandlar. EU-lagstiftningen måste påverkas redan tidigt i beredningen, för då den kommer till medlemsländerna för implementering är det för sent. Finland har nu varit medlem i EU i 20 år, och har här funnit sin naturliga ekonomiska och politiska referensram. Medlemskapet ger definitivt Finland större fördelar än någonsin nackdelar. Vi ska vara en aktiv medlem i EU, bevaka våra egna intressen men också se till helheten.

Euron har likaså gett större för- än nackdelar för oss. Den har gett oss en låg räntenivå, den förenklar handel och prisjämförelser och visst är det skönt att inte behöva växla valuta – utom då man reser till Sverige … Men det är klart att det också finns inbyggda svagheter och utmaningar med en valuta som samtidigt ska passa så olika länder som Tyskland och Grekland. Euron har dock åtminstone hittills klarat också svåra prövningar.

Europa är mer än bara EU, och vi ska passa upp med att använda begreppen som synonymer. Annars vänder vi ryggen åt de delar av Europa som står utanför EU, börjande med våra två nordiska grannar Norge och Island, Schweiz och så det Östeuropa som bara delvis (resten av Balkan, och förhoppningsvis en dag Ukraina, kanske också Turkiet) kan få plats i EU.  T.ex. Ryssland och Vitryssland fyller inte de mest elementära kraven på ett EU-medlemsland, börjande med demokrati och respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Ändå ska Finland göra sitt bästa för att hålla dessa länder integrerade i det Europa som har organ som Europarådet och OSSE.

Existensminimum lever alltjämt många människor på, också i Finland: de som går arbetslösa och lyfter bara minimalt arbetsmarknadsstöd, de som inte har andra pensioner än folkpension och inte minst alltför många barn i familjer som har svårt att få pengarna att räcka till livets nödtorft. Ett välfärdssamhälles kvalitet mäts i hur man tar hand om dessa människor. En garanterad bastrygghet för alla, som sammanför olika stödformer, kunde vara en lösning. Och visst behövs församlingarnas diakoniinsatser och ren välgörenhet också, men ingen ska behöva bli helt beroende av sådant.

Export är ett land som vårt helt beroende av. Traditionellt har vår export bestått av trä- och pappersprodukter, sedan också metallprodukter och nu senast elektronik. I takt med att dessa produkters andel minskar måste vi hitta nya exportprodukter men också -tjänster. Jag berör mina visioner för ny export under olika begrepp på denna alfabetiska lista.

Extraknäck låter lite nedsättande, men många lågavlönade, arbetslösa och pensionärer är helt beroende av sådant. Arbetslösa får nu förtjäna upp till 300 euro i månaden utan att det dras av från dagpengen, men den summan kunde gärna höjas en del – också för att motverka svart ekonomi.

Extremism och fanatism ska vi alltid se upp med, det må sedan gälla islamistisk eller annan sådan. Jag har själv aldrig förstått fanatiska och extrema människor och rörelser. Vad är det som får dem att se den värld i svartvitt, som i verkligheten består av alla tänkbara färgnyanser? Eller att blint driva en sak utan att vara mottaglig för argument? Själv har jag alltid hållit mig tryggt till medelvägar – inte för inte kallas de ju gyllene!

 

Fackföreningarna spelar en viktig roll i ett samhälle som strävar efter konsensus, samförstånd, reglering av konflikter och skydd för arbetstagares rättigheter. Jag har själv varit fackföreningsaktivist på flera plan, som huvudförtroendeman för HBL:s redaktion, vice ordförande för Finlands Journalistförbund (som står utanför de fackliga centralorganisationerna), president för Nordiska Journalistförbundet och Vice president för European Federation of Journalists. Numera är jag medlem i Akavaförbundet YTY. Som förtroendeman på HBL medverkade jag under ”laman” i början av nittiotalet till samförståndslösningar i stället för uppsägningar. Jag är förstås inte okritisk till fackförbund som snarare söker konflikt och strejk, men att ifrågasätta behovet och nyttan av fackföreningar är kortsynt.

Familjeföretagen har alltid legat mig nära hjärtat. De är ofta små eller medelstora, också om några har vuxit sig mycket stora – och ofta då mistat karaktären som familjeföretag. Generationsväxlingar bör främjas genom att arvsskatten förändras till en vinstskatt först då och om egendom realiseras. Arvsandelar som stannar som kapital i företaget borde alltså inte beskattas.

Familjepolitik är inte bara barnbidrag. Familjepolitik är också att fördela föräldraledigheterna jämnare än nu mellan föräldrarna, gärna enligt principen 6 månader för far, 6 för mor och 6 för någondera, beroende på vad som passar familjen bäst. Men familjepolitik är också att erkänna att det finns andra slags familjer än de med mamma-pappa-barn. Ensamförsörjarna blir hela tiden fler, likaså föräldrar med delat ansvar för barnen, liksom familjer med två pappor eller två mammor. Alla bör av samhället bemötas på samma juridiska och ekonomiska villkor. Familjepolitik är också att erbjuda småbarnsföräldrar flexibla arbetstider, så att de om de så vill kan fördela sin tid jämnare mellan hem och jobb.

Fanatism har jag inte mycket till övers för. Se Extremism under E!

Fastighetsskatten anses såtillvida vara en säker inkomstkälla att den är hart när omöjlig att kringgå. Medaljens frånsida är förstås att den kan slå väldigt orättvist mot t.ex. gamla, större tomter om ägaren inte vill dela den eller bygga mer. Å andra sidan förstår man kommuner som vill tvinga fram kompletterande byggande på ”onödigt stora” tomter. Balansgången är alltså delikat, men det gäller att alltid visa social hänsyn.

Feminism är ett känsloladdat ord. För många män är ordet negativt och associerar till en militant kvinnokamp mot männen, men det är förstås en fördomsfull tolkning. För mig handlar det helt enkelt om arbetet för verklig jämställdhet mellan man och kvinna. Eftersom jag sedan många är medlem också i Svenska kvinnoförbundet är jag, liksom några andra manliga kandidater, också kandidat för kvinnoförbundet. Jag skulle kanske inte kalla mig just feminist, men en kvinnosaksman vill jag vara.

Finanserna måste man ha i skick, både privat och samfällt, i stat och kommuner. En stat kan ha skulder, bara man har dem och särskilt räntekostnaderna under kontroll. Se vidare under B som i Budgetbalans.

Fisket är en hotad näring, som vi måste värna om. Också stadsbor vill få färsk, inhemsk fisk och vill kunna åka ut i en levande, befolkad skärgård. Fiskerinäringen har ju av geografiska skäl också sin språkliga dimension, som en del av den finlandssvenska kulturen. Låt oss värna om en vattenkvalitet i våra hav som möjliggör livskraftiga fiskbestånd, men låt oss också stå upp mot de miljöfanatiker som i maskopi med turistnäringen i Lappland vill skydda havslaxen för att den i stället för att ge vår fiskarbefolkning brödföda ska dras upp av turister i de nordliga älvarna.

Flygtrafik behöver ett geografiskt isolerat och dessutom vidsträckt land som vårt. Det förutsätter dels flygplatser, dels lönsamma flygbolag. Kortare inrikesflygsträckor kommer säkert att elimineras i takt med att tågen blir allt snabbare, men då flygtiden är uppe i en timme och tåget tar mer än tre–fyra timmar, bevarar flyget även med beaktande av förbindelserna till och från flygplatserna sin konkurrenskraft. Vårt nationella flygbolag Finnair är en juvel att vårda om, som tryggar direkta och snabba förbindelser ut i Europa och världen. Till Malms flygplats i Helsingfors, som jag vill bevara, återkommer jag under M.

Flyktingar måste Finland kunna ta emot i betydligt större antal än hittills. Vi får ju skämmas vid varje nordisk, och (väst)europeisk jämförelse. I Helsingfors var det SFP som genom min fråga på en frågetimme tog initiativet till att börja ta emot också kvotflyktingar, låt vara att resultatet sedan blev i blygsammaste laget. Helsingfors tar ju emot flest spontana asylsökande, men det fritar oss inte från ansvaret för flyktingar som UNHCR väljer ut från t.ex. Syrien. Flyktingar är medmänniskor i nöd, och vi har både råd och plats att hjälpa. Många flyktingar har också positivt bidragit till att göra vårt samhälle lite mer mångkulturellt, ta bara chilenarna, vietnameserna och somalierna som exempel. Klart är också att flyktingar måste integreras i samhället, börjande med språkundervisning i finska – eller svenska! Men deras kultur ska vi inte ens försöka frånta dem. Till invandring återkommer jag under kapitel I.

Folkomröstningar ska vi på riksplanet ordna bara då det gäller riktigt stora avgöranden, och då alternativen klart och entydigt kan begränsas till två. Ett exempel är om Finland ska ansöka om Natomedlemskap eller inte. Kommunala folkomröstningar kunde med fördel brukas oftare, t.ex. vid föreslagna kommunsammanslagningar.

Fossila bränslen måste vi göra oss allt mindre beroende av. Se Energi!

Fotgängare är vi alla, åtminstone ibland. Fotgängare och cyklister är mest oskyddade och sårbara i trafiken, och särskild hänsyn måste därför tas till dem i trafikplaneringen och -reglerna.

Fusioner av kommuner kan gärna ske på frivillig väg då servicen kan förstärkas och närdemokratin inte blir lidande. Jag säger däremot absolut nej till tvångsfusioner, liksom till en jättemiljonstad som har föreslagits i Helsingforsregionen.

Företagen är samhällets motorer, små och stora. Sysselsättningen främjas allra bäst av små, arbetsintensiva företag, särskilt i servicebranschen som inte kan ersätta händer med maskiner. Men utan de stora, tillverkande företagen klarar sig inte vår export och därmed vår välfärd heller. Företagen är löntagarnas och också de arbetslösas bästa vänner, ingalunda motståndare.

Försvaret måste vi upprätthålla på minst nuvarande nivå. Det förutsätter att försvarsanslagen höjs under nästa mandatperiod – helt oberoende av det planerade samarbetet med Sverige och ett eventuellt framtida medlemskap i försvarsalliansen Nato. Priset på försvarsmaterielen har stigit kraftigt, i takt med att teknologin blivit allt mer avancerad. Alla välkomnar det samarbete med Sverige som nu verkar kunna ta ordentliga kliv framåt. Vår försvarsminister och SFP:s partiledare Calle Haglund kan räkna detta som en stor merit. Sveriges styrka är framför allt ett starkt flygvapen och avancerade marinstyrkor, inklusive ubåtar, som komplement till vår kapacitet. Putins Ryssland tycks med sitt hotfulla uppträdande mot grannländer göra sitt yttersta för att tvinga in Finland i Nato. Det finns dock också fördelar med att inte höra till en militärallians. SFP:s förslag om en parlamentarisk utredning under nästa mandatperiod av för- och nackdelar med ett Nato-medlemskap, är därför det enda rätta. Gärna borde vi också samarbeta med Sverige i detta utredningsarbete.

Förtroende behövs i politiken. Regeringen Stubb har effektivt förverkat sitt förtroende genom att den lamslagits av en dragkamp mellan de två ledande regeringspartierna, vilket lett till att handlingskraften försvunnit. Nu måste förtroendet mellan medborgare och beslutsfattare byggas upp på nytt, förhoppningsvis med nya krafter. Förtroende behövs också länder och folk emellan, och det är en uppgift för vår utrikespolitik och diplomati. Våra relationer till omvärlden sköts primärt genom EU, men bör kompletteras bilateralt.

Förvaltningen bör ha medborgarnas bästa som sin ledstjärna, och hellre ge goda råd än onödigt krångla till vardagen. God förvaltningssed bör tas till heders på alla administrativa nivåer. 

Föräldraledigheten behandlade jag här ovan under Familjepolitik, men för att sammanfatta med en lite tvetydig formel: sex för mamma, sex för pappa och sex för dem att dela på. Månader, alltså.

 

Gallup, George (1901–84) skulle rotera i sin grav om han visste hur ofta hans namn missbrukas. Tidningar, radio och tv gör enkäter med 3, 5 eller 10 människor, intervjuade på gatan, och så kallar de det en gallup… En regelrätt gallup, opinionsmätning, ska göras med ett tilläckligt stort och representativt urval människor. Därför blir också sådana regelrätta mätningar av partisympatierna ofta missvisande för SFP:s del: de görs på finska, även med ett sampel på 1000 är högst cirka 60 finlandssvenskar med – och dessutom, om man ser till Svenska riksdagsgruppen som helhet, är ju Åland alltid utanför Och så måste man ju upprepa klyschan att riksdagens sammansättning inte avgörs av gallupar, utan i val.

Generationsväxling skrev jag redan om under Familjeföretag. Jag har en känsla – faktiskt utan att veta exakt, man ska alltid ärligt medge det man inte vet – att generationsväxlingar i lantbruket är någorlunda väl skötta från samhällets sida. Däremot är andra familjeföretag alltjämt problematiska. Många riskerar att vara tvungna att sälja ut sina företag för att arvingarna inte har möjlighet ett betala arvsskatten. Lösningen är enkel: ingen arvsskatt så länge kapitalet stannar i företaget, utan bara en överlåtelseskatt om och då någon realiserar sin andel. Det skulle rädda många företag och därmed arbetsplatser.

Genmodifiering, även kallad GMO ställer jag mig kritiskt tveksam respektive avvisande till. Kritiskt tveksam är jag då det gäller odlingsväxter, där det kanske trots allt handlar bara om en någorlunda oskyldig, påskyndad förädling. Har vi moralisk rätt att säga absolut nej om GMO-majs eller -ris eller -soja kan rädda världen från hungersnöd? Men naturligtvis har varje land eller landsdel (t.ex. Åland) rätt att deklarera sig som en GMO-fri zon, och ett absolut minimikrav är att alla GMO-produkter tydligt ska uppges i varudeklarationer och på butikshyllor, så att konsumenten har ett fritt val. Genmodifierade djur – här kunde man redan tala om genmanipulerade – avvisar jag däremot bestämt. Visserligen är det väl också bara påskyndad förädling, men här leker människan redan Gud – eller Darwins assistent. GMO är en av stötestenarna i det planerade frihandelsavtalet mellan EU och USA, det s.k. TTIP, som jag återkommer till.

Glesbygden har vi råd att värna om. Också en stadsbo måste unna de som vill bo på landet och i glesbygden deras rätt att välja var de vill leva. Och handen på hjärtat, stadsbo: då du åker ut till sommarstugan eller besöker släkt och vänner på landet, visst vill du väl att vägarna ska vara i någorlunda skick och att det finns en butik där framme? Försämrad kollektivtrafik har gjort det svårare att utan bil bo på landet, och särskilt i glesbygd, men å andra sidan möjliggör distansarbete det. Men glesbygden lever inte av ren luft och vackra ängar allenast, det måste också vara möjligt att idka näringar där. Och att etablera företag och bygga utanför s.k. planerat område, vilket ofta nu är ett problem.

Godtycke upplever många medborgare att de utsätts för från myndigheters sida då deras ansökningar om dagisplats, hyresbostad, sjukpension etc. behandlas. Den känslan är förstås ofta subjektiv, men ofta finns det i bakgrunden brister i kompetens eller resurser, i värsta fall också brist på god vilja. I ett rättssamhälle ska ingen bli utsatt för en godtycklig behandling.

Grannar ska man helst komma väl överens med på det personliga planet. Men samma regel gäller också stater emellan. Vi har tre genomgoda och pålitliga grannländer: Sverige, Norge och Estland. Det ligger en djup symbolik i att också de finskspråkiga numera har det vi finlandssvenskar alltid haft: ett självständigt grannland som har ett besläktat språk, ett broderfolk. Och sedan har vi ju en granne till, den största och den som vi har den överlägset längsta landgränsen med, Ryssland. Om en drastisk parallell tillåts, för att illustrera: på samma sätt som vi inte kan beskylla judarna som folk då vi inte alltid gillar staten Israels politik, kan och får vi inte stämpla det ryska folket för vare sig tsarens framfart i tiderna, Sovjetunionens grymma diktatur eller president Putins nuvarande politik. Vi ska vara goda vänner med det ryska folket. Till det officiella Ryssland, dess president och regering bör vi i alla lägen försöka upprätthålla så goda relationer som möjligt, men förbehåller oss samtidigt rätten att öppet kunna kritisera missförhållanden såsom en haltande demokrati, kränkning av medborgerliga rättigheter, korruption – och ett aggressivt beteende gentemot grannländer, i strid med internationell rätt. Och vi har nog all anledning att upprätthålla vår gränsbevakningskapacitet på minst nuvarande nivå – och då menar jag inte i först hand längs gränserna mot Sverige eller Norge.

Grekland har redan länge varit EU:s och eurons sorgebarn nummer ett. Medan Irland har återhämtat sig från krisen – liksom Island utanför EU – och Portugal är på god väg och Spanien förhoppningsvis aldrig sjunker så lågt, har Grekland förblivit ett problem. Nu har ändå en uppgörelse nåtts om hur Grekland med bara ett litet uppskov ska börja betala tillbaka sina skulder. Det kanske, ironiskt nog, behövdes en militant regering som lyckas få grekerna med sig, men det återstår förstås att se hur det i längden går. Inför vårt riksdagsval kommer Grekland än en gång av somliga att utnyttjas som ett argument, men jag undrar vilken tyngd det har. Vi har våra säkerheter, och ser inte mellan fingrarna med andras skulder. Vi har en stolt tradition av att ha tagit hand om våra egna.

Grundlagen är till för att följas. Det har regeringen fått en nyttig påminnelse om i samband med vårdreformen. Grundlagens stadganden om demokrati är inte tomma ord.

Grundlagsutskottet i riksdagen är som känt det organ som auktoritativt tolkar grundlagen. Systemet med ett parlamentariskt sammansatt organ för detta ändamål kan alltid diskuteras, och alternativet vore ju en helt oberoende författningsdomstol av den typ som finns i Tyskland. Jag tycker ändå att grundlagsutskottet har lyckats hävda sin integritet. Det visade ju att det står på sig också i en fråga, vårdreformen, där hela regeringen och de två största regeringspartiernas ledare hade trampat i klaveret. Det bevisar att utskottet inte låter sig påverkas av politiska hänsyn.

Grundrättigheter uppfattas ibland snävt som syftande bara på demokratiska rättigheter eller bara på t.ex. ekonomiska och sociala. Men begreppet är vidare än så, och kan grovt uppdelas i mänskliga rättigheter sådana de definieras främst i FN:s deklaration och medborgerliga rättigheter, som definieras i den egna lagstiftningen, börjande med grundlagen. Och de grundläggande mänskliga rättigheterna gäller inte bara det egna landets medborgare, utan alla.

Grundtrygghet har jag redan behandlat under B som i Bastrygghet.

Grundvatten har jag likaså behandlat under D som i Dricksvatten.

Gruvor har vi varierande erfarenheter av, och den senaste är på ett lite ironiskt sätt tudelad. I en tid då gruvverksamheten i Finland i huvudsak tyvärr har övergått i utländsk ägo, är Talvivaara ett inhemskt projekt. Och just detta projekt verkar nu bli en total flopp och miljökatastrof– om man inte hittar utländska investerare/köpare. Vart har vårt gruvkunnande försvunnit?

Grävande journalister behöver vi. Ett aktuellt exempel, där det visserligen inte krävdes att det grävdes särskilt djupt, var då en Yle-journalist fäste uppmärksamhet vid en passus i SFP:s valprogram som kräver att skatteprogressiviteten minskas. Partiledningen har efter diverse förklaringar medgett att formuleringen inte var riktigt lyckad. Det var klokt, eftersom man inte ska hänga sin valframgång eller regeringsmedverkan på diffust formulerade krav.

Grön i betydelsen miljö- och naturmedveten hade jag varit redan långt innan de gröna hade uppfunnit sig själva. Men jag är en förnuftsgrön, inte en fanatisk eller emotionell grön.

Guld och gröna skogar lovas det ofta inför val. Ett gott råd till väljarna kunde vara att alltid fråga dem som lovar mycket vad det kostar, och hur det ska finansieras. Då förvandlas guldet lätt till sand och de gröna skogarna till aska.

Gymnasierna är allmänbildande skolor inte bara för dem som tänkt sig akademiska studier utan också för alla dem som inte vid 15 års ålder är säkra på vilket yrke de ska välja. Gymnasiestudier är aldrig ”bortkastade”, eftersom allmänbildning per definition inte kan vara det. Till allmänbildningen hör bl.a. kunskaper i så många språk som möjligt. Då vårt nät av gymnasier på sina håll ifrågasätts är lösningen enkel: administrativt sammanförda regiongymnasier med verksamhet på flera orter.

 

Habilitering lönar sig! Precis som preventiv vård alltid är bättre än sjukvård för individen och billigare för samhället, är också (re)habilitering bättre och billigare än alternativet, d.v.s. att man är arbetsoförmögen eller annars passiveras och inte kan leva ett normalt, aktivt liv. Och då talar vi naturligtvis om både den somatiska oh den mentala hälsan.

Hamnar är Finland p.g.a. sitt geografiska läge helt beroende av. Vi behöver några stora hamnar med mångsidig kapacitet och djupa farleder, men också mindre, specialiserade hamnar för särbehov, för att minimera transportsträckorna till lands och för att möta lokala näringslivsbehov. För Helsingfors del var det lyckligt att godstrafiken koncentrerades till Nordsjö hamn, vilket frigjorde gamla hamnområden såsom Busholmen och Fiskehamnen för bostadsbyggande i centrum. Samtidigt håller jag benhårt fast vid att de röda och vita båtarna ska fortsätta att få lägga till i absoluta centrum, vid Skatudden och Olympiakajen, liksom de där inte alltid lika vackert färglagda Tallinnfärjorna i Västra hamnen. Även om det innebär fortsatt långtradartrafik genom centrum…

Handikapp som begrepp associerar lätt till ”de handikappade”, som alltså har ett mer eller mindre permanent handikapp av något slag. Men det är nyttigt att påminna sig själv om att varenda människa i någon fas av livet är handikappad, kanske med ett brutet ben, med ett opererat öga eller med åldern nedsatt syn, med slitna knän i väntan på en operation, som konvalascent efter en operation eller annan sjukhusvård, som tillfälligt deprimerad, som minnessvag på äldre dagar osv. Då samhället ska fungera ”handikappvänligt” är det alltså med tanke på oss alla! Men det är klart att särskild uppmärksamhet måste ägnas de handikappades utsatta position, som måste beaktas i all samhällsplanering, och det från första början så man inte behöver korrigera misstag först i takt med att de upptäcks och påtalas. Och värsta fall kanske först då skadan är skedd, bokstavligen alltså.

Hangö–Utsjoki. Vårt land är avlångt, ska så förbli. Inte lika brett, förvisso, från Vasa till Ilomants, men dock vidsträckt. Vi måste alltså ha ett fungerande transportsystem, som bygger på järnväg och vägar, kompletterade med flygrutter. Men det är också en utmaning att hålla hela Finland bebott. Det kan inte ske med tvång, men framför allt ska inte avfolkningen av stora delar av landet och koncentrationen till söder heller ske med tvång, d.v.s. att människor p.g.a. brist på arbete och service tvingas flytta.

Hantverket kunde vara en större näring än vad det i vårt moderna samhälle är. Mycket hantverkarkunskap riskerar att gå förlorad, senast såg jag ett inslag i tv-nyheterna om de utrotningshotade skräddarna. Landskapsförbund, handelskamrar och kommuner kunde säkert göra mer för att främja hantverket och skapa effektiva försäljningskanaler – inte bara på resemässor …

Hastverk är vi desto bättre på, visar nu senast vårdreformen. Eller dragkampen kring Centrumslingan i Helsingfors. Så här går det när planer och beslut inte förverkligas demokratiskt och i den krassa verkligheten.

Havet isolerar väl lite Finland från kontinenten, men det skulle i så fall vara den enda lilla nackdelen och också den har ju vår sjöfart genom århundraden svängt till en näring och fördel. Faktum är ju att sjötransporter av både gods och passagerare är det ekologiskt bästa alternativet! Havet är också annars en stor tillgång, som näring, som rekreation, som turistattraktion osv. Men då måste vi se till att havet hålls rent. Återkommer till det under Ö som i Östersjön.

Helikoptrar behöver vi åtminstone för försvaret, gränsbevakningen, räddningsuppdrag till havs och sjuktransporter. Vid menföre i skärgården kan de också behövas för andra transporter. Men då måste vi se till att vi också värnar om helikopterflygfälten, som Malms flygplats i Helsingfors!

Helsingfors, vår Huvudstad är också min födelsestad, min hemort under snart 45 av 62 levnadsår (jag är glad och stolt över min uppväxt på prästgårdarna i Pernå) och den stad som också råkar vara den bästa i världen. Jag har rest mycket i mitt liv, särskilt överallt i Europa, och Helsingfors är ju inte störst eller kanske inte ens till alla delar allra vackrast bland städer, men nog alltså – bäst. Helsingfors må vara landets ekonomiska hjärta och hjärna, men som alla vet fungerar kroppen inte utan andra organ, och inte heller Helsingfors utan det övriga Finland, börjande med sina grannkommuner. Jag hade hoppats på en metropolförvaltning, alltså inte en fusion av regionens kommuner till en jättemiljonstad, men den planen har åtminstone för tillfället skrinlagts. Mitt alternativ till en fusion är ett intensifierat interkommunalt samarbete, som en fortsättning på de fyra interkommunala organ vi redan har: HRT för kollektivtrafiken och trafikplaneringen (jag sitter själv i dess styrelse), HRM för miljöfunktionerna (vatten, avlopp, sophantering), HNS för sjukvården och Nylands landskapsförbund för planeringen i form av landskapsplanen. Den sistnämnda, samhällsplaneringen, är dock den svagaste länken, kombinerad med markanvändningen och bostadspolitiken, och kunde kanske få ett kompletterande organ för Helsingforsregionen.

Hemsjukvård och Hemvård är typiska win–win-koncept. De flesta föredrar säkert att vårdas för sina sjukdomar hemma om inte sjukhusvård är nödvändig, och de som vill och kan bo hemma längre på äldre dagar eller trots ett handikapp behöver ofta den hemvård som socialvården står för. Och i bägge fallen är vård i hemmet betydligt förmånligare för samhället än vård på institutioner som sjukhus eller äldreboende. Hemsjukvården och hemvården har traditionellt administrerats separat av hälso- respektive socialvården, men dessa har integrerats i många kommuner och i och med vårdreformen – om och när den blir klar – kommer så att ske också interkommunalt. Då borde förutsättningar finnas för en integration också av verksamheten, så att samma person eller team kan sköta både medicinering inklusive dropp, hjälp med mat och hygien och kanske rentav lite städning. Jo, personalens kompetens varierar förstås, och ingen ska behöva göra sådant som man är inkompetent eller klart överkompetent att ta hand om, men visionen av en egen ”allvårdare” ska vi inte släppa i första taget. Alltid finns förstås specialfunktioner som kan skötas bara med exakt rätt utbildning och kompetens.

Hjärta behövs, vid sidan av hjärna, också i samhället i stort och i politiken. Medkänsla, omtanke, empati… Tid för varandra, helt enkelt.

Humanitär är ett annat begrepp för samma sak. Hjärtat bör rymma också våra medmänniskor på längre håll: uländer, flyktinger, krigsoffer. Finland måste göra en större insats också ute i världen, utan att glömma nödlidande i det egna landet. Att ställa nödlidande här hemma och ute i världen mot varandra är det mest inhumana man kan göra.

Hushållning är ett gammalt gott svenskt ord, och det säger så mycket mer än det enögda ”spara”, som visserligen också betecknas som en klassisk dygd. Hushålla med våra resurser måste vi göra redan av ekonomiska skäl och av miljöhänsyn, men också av solidaritet med de länder och de människor som har mindre resurser. Att hushålla med egna, kommunens eller statens pengar är inte nödvändigtvis alltid att spara, att knappa in, att skära ned. Det kan också vara att satsa klokt, så man sparar i längden.

Hushållsavdraget i beskattningen är en så god finländsk uppfinning att det hör till de få innovationer som Sverige tagit efter oss! Den föregående var visst torkskåpet… Låt oss glömma det avundsjuka talet om ”pigavdrag”, då det handlar om ett ”win–win–win”-koncept: den som har möjlighet att köpa in tjänster i form av reparationer, städning osv. kan utnyttja sin egen tid effektivare, den som utför jobbet får arbete och inkomst och staten vinner tillbaka avdragsslantarna på att en del svart ekonomi blir vit. Hurra för hushållsavdraget, som gärna kunde höjas en del!

Husläkare är det gamla goda svenska ordet för det som på finska kallas ”omalääkäri” och inte bör översättas bokstavligt. Personlig läkare är visst det som numera används officiellt. Åter ett win–win-koncept: för patienten är det tryggt att om bara möjligt alltid få gå till samma läkare på hälsocentralen, som känner en från tidigare och inte behöver starta ”från noll”. Inom den privata vården, börjande med arbetsplatshälsovården, fungerar ju detta väl. Men också i den offentliga vården måste det ju av precis samma skäl vara även ekonomiskt fördelaktigare om en och samma läkare, då det bara är möjligt, tar hand om en patient som han eller hon känner från tidigare. Då behöver läkaren inte använda fullt så mycket tid till att läsa in sig på sjukjournaler, utan kan ägna mer tid åt patienten – och kanske under sin arbetsdag hinner med något eller några fler besök. 

Hyresbostäder har vi för litet av. Finländarnas internationellt sett höga förkärlek för att äga sin egen bostad har haft den bieffekten. Jo, vi själva äger också vår egen bostad (eller största delen av den, banken äger väl alltjämt ungefär källargolvet eller vattentaket), låt vara på kommunal arrendetomt, men precis som det har bundit vårt kapital binder bostadsägandet hela samhällets kapital på ett tveeggat sätt. Bostadslånen är ju ett slags tvångssparande ”i efterhand”, och väl så, men å andra sidan kunde pengarna användas till aktiesparande eller konsumtion som stimulerar ekonomin. Jag tror att trenden lite har svängt, och att allt fler skulle föredra att bo på hyra om det bara vore möjligt, d.v.s. det skulle finnas fler hyresbostäder på marknaden. Här behövs både privata och samhälleliga insatser. Bristen på små hyresbostäder är särskilt stor.

Hållbar utveckling måste vara en övergripande princip i allt samhällsbyggande, och det i både ekologisk och ekonomisk bemärkelse. Vi kan inte leva över naturens tillgångar, och inte heller i längden över våra ekonomiska, utan måste hushålla med både naturtillgångar, vår miljö och våra pengar. 

Hälsan sägs vara det viktigaste vi har, och så är det förstås. Hälsa är en förutsättning för allt annat. Men hälsan är naturligtvis sällan helt absolut, alla har vi våra krämpor, särskilt med tilltagande ålder. Krämporna kan, om inte elimineras, så åtminstone regleras så att vi kan leva med dem. Receptet är en kombination av friskvård, preventiv hälsofostran, tidiga diagnoser, snabb vård och adekvat medicinering. Det offentliga bör bära ansvaret, inte minst med tanke på alla dem som inte har tillgång till arbetsplatshälsovård och inte har möjlighet att söka sig till annan privat vård. Men den offentliga hälsovården kan och bör kompletteras med vård i den privata sektorn eller tredje sektorn, då den offentliga kapaciteten är otillräcklig och det blir dyrare att bygga ut den än att köpa upp tjänster. Jag är lite tveksam till ett renlärigt ”pengarna följer patienten”-system eftersom det kunde utarma den offentliga vården, men i den riktningen bör vi ändå röra oss.

Hänsyn till andra bör vi själva som individer visa, men också kollektivt, som samhälle. Ingens rätt bör gå ut över andras lika rätt.

Höger vill jag inte vara, vänster har jag aldrig varit, därför förblir jag en social och liberal politiker i den politiska mitten. Det sägs visserligen att den gamla höger–vänster-skalan är förlegad, men det stämmer nog inte helt då det gäller centrala politikområden som den ekonomiska politiken, särskilt skattepolitiken, och socialpolitiken. Till höger vill många tro på att var och en bör vara sin egen lyckas smed och klara sig bäst den kan, till vänster ser man enögt ett tungt samhällsmaskineri som det enda saliggörande. Jag tror på marknadsekonomin och på marknadskrafterna som en god dräng, men en dålig husbonde. För att fungera måste marknadsekonomin regleras genom gemensamt och demokratiskt fastställda spelregler, för att undvika monopol, oligopol och missbruk av marknads- och maktställning. Alltså för att trygga en verklig, fri konkurrens. Och marknadsekonomin fungerar bäst då samhället tryggar välfärdstjänster som kostnadsfri utbildning och hälso- och socialvård och dessutom fungerar som en rättsstat bör göra, att man kan lita på att regler inte ändras under ”spelets” gång. Socialismen har fått sin chans, och havererat. I återstående ”kommunistiska” stater som Kina, Vietnam och Kuba har marknadsekonomin de facto tagit över, medan det som saknas är frihet, grundläggande medborgerliga rättigheter och demokrati.

Högskolorna och universiteten är inte bara till för akademisk utbildning, utan också för forskning. Vi måste satsa stort på några toppuniversitet, i Helsingfors, Helsingfors/Esbo (Aalto-universitetet), Åbo (både Turun Yliopisto och Åbo Akademi), Tammerfors och Uleåborg, men det finns också högtstående forskning på andra håll, såsom i Vasa, Kuopio, Jyväskylä och Villmanstrand. Det här nätet kompletteras sedan av andra, specialiserade eller regionalt viktiga högskolor som Konstindustriella och Rovaniemi. Högskolorna bör, liksom yrkeshögskolorna, i sin utbildningsdimensionering och sina forskningsprioriteringar vara lyhörda både för samhällets allmänna behov och för näringslivets specifika. Ingen vill ju bli högt utbildad direkt till arbetslöshet. Men grundforskningen, vars ekonomiska nyttighet inte kan mätas på kort sikt, måste få en prioriterad andel. Det är här de verkliga innovationerna föds, inom t.ex. medicin, bio- och nanoteknik.

 

Icke-våld är en lika sympatisk som ofta effektiv metod. Dess främsta förespråkare i modern tid var ju Mahatma Gandhi (1869–1948), som ledde Indien till självständighet. Martin Luther King (1929–1968) följde i sin framgångsrika kamp för den afroamerikanska befolkningens medborgerliga rättigheter samma princip. Den filosofin vägledde också Nelson Mandela (1918–2013) i hans kamp mot apartheid-systemet i Sydafrika. Egentligen kunde Lech Walesas (f. 1943) fenomenala innovation – ett oberoende fackförbund, vars vapen hette strejk – för att fälla den kommunistiska diktaturen i Polen hänföras till samma kategori. Eller den sjungande revolutionen i Estland och människokedjan genom hela Baltikum i kampen mot Sovjetunionens förtryck.  Nu är Dalai Lama (Tenzin Gyatso, f. 1935) en efterföljare, i sin kamp för Tibets självständighet, men den kommer tyvärr knappast att på samma sätt krönas med framgång eftersom motståndaren Kina är så stark. En väpnad kamp skulle ändå inte i det fallet ha större chanser heller. Ack om alla bara ville och kunde handla lika klokt, men i alla situationer är det förstås inte möjligt att möta aggression med icke-våld. Men låt oss åtminstone följa Gandhis & Co:s recept på det privata planet, i förhållande till våra medmänniskor!

Idealism är icke-våldsprincipen väl, men som vi har lärt av historien behöver idealismen alltså inte alltid stå i strid med realismen. Jag tror fullt och fast på att vi behöver ideal och visioner också i politiken, även om vi sedan för att uppnå resultat måste vara pragmatiker och göra kompromisser.

Ideologiernas tid är inte förbi! Visst, somliga har visat sin totala oduglighet: först fascismen och sedan socialismen i dess kommunistiska tolkning. Trots det sticker fascismen och nynazismen alltjämt upp sina fula nyllen, och övervintrade, envisa kommunister finns det snart sagt i alla länder, också hos oss. Men också mellan de ideologier som har överlevt finns stora skillnader. Marknadsekonomin har visserligen segrat över socialismen, men mellan t.ex. den demokratiska socialismen, liberalismen och neoliberalismen/konservatismen finns alltjämt tydliga ideologiska skillnader. Låt oss bejaka dessa skillnader och hoppas att dialogen mellan dem för samhällsdebatten och därmed samhället framåt! Till min egen liberalism med sociala förtecken återkommer jag under L.

Idrott har jag dessvärre aldrig själv sysslat med eller egentligen sedan ungdomsåren ens intresserat mig för. Däremot inser jag förstås vikten av konditionsidrott, inte minst för att de unga ska lära sig att röra på sig. Och visst kan de i så fall behöva förebilder i form av tävlingsidrottare. Samhällets stöd till idrotten bör ändå primärt syfta till att främja motion. Sedan finns ju tipsmedlen för att stöda tävlingsidrotten.

Illegal invandring är ett lite diffust begrepp. Det är ju över huvud taget inte tillämpbart på asylsökande flyktingar, eftersom dessa enligt internationell rätt har en legal rätt att även utan resedokument ansöka om asyl. Däremot kan det handla om människosmuggling av icke-förföljda och därmed inte människor som har rätt att ansöka om asyl. Utlänningar som i annat än asylsökande syfte försöker ta sig in i landet i kraft av förfalskade dokument eller utan dokument kan ju avvisas vid gränsen. Men då människor legalt eller illegalt lyckats ta sig in i landet kan de inte förvägras t.ex. akut sjukvård. Eftersom den illegala invandringen hos oss är ett ytterst marginellt fenomen har vi råd att låta nåd och humant bemötande gå före rätt. 

Indexjustering av sociala förmåner och införtjänade pensioner är rimlig, annars sjunker ju realvärdet. Det s.k. brutna, d.v.s. reducerade index som har tillämpats på pensioner, som en ren sparåtgärd, måste slopas, även om effekten inte hittills varit fullt så fatal som det befarades.

Industrins gyllene tid är ingalunda över, även om det talas om att vi har övergått i ett postindustriellt samhälle. Hur inbillar man sig att allt vi behöver, från livsmedel till bilar, ska tillverkas om inte industriellt? En del industribranscher har flytt länder som vårt, med höga arbetskostnader, men ingalunda alla. Lite ironiskt nog har vår export av pappers- och cellulosamaskiner medverkat till att produktion har uppstått i nya länder, som konkurrerar med vår, men så fungerar marknadsekonomin. Vi avverkar ju alltjämt mindre skog än vad trädvolymen växer, så det finns en god marginal att t.o.m. öka produktionen om efterfrågan bara finns. Men det är inte cellulosa och tidningspapper som är framtidens succéprodukter, utan t.ex. träbyggande, intelligenta förpackningar, biobränslen o.s.v. För metallindustrins del bör vi koncentrera oss på det vi kan bäst: isbrytare, lyxkryssare, dieselmotorer, hissar, lyftanordningar o.s.v. Vår livsmedelsindustri är alltjämt i huvudsak i inhemska händer, och har rentav expanderat till grannländerna. Och framför allt ska vi vara glada över de starka industriella exportbrand vi har: från Amer, Fazer, Fiskars, Hackman, Iittala och Marimekko till Kone, Konecranes, Vaisala och Wärtsilä.

Inflationen har traditionellt ansetts vara låntagarens bästa vän, men de senaste årens låga räntor – tack vare euron – har visat sig vara en ännu bättre vän, och inflationens betydelse för låntagarna har hamnat i bakgrunden. En viss, moderat inflation anses vara enbart nyttig för den ekonomiska aktiviteten och tillväxten, medan deflation hotar den. Men en moderat inflation, alltså, på vad hög inflation kan ställa till med har vi bara alltför många avskräckande exempel i historien.

Information är grunden för demokratin. Det man inte får veta har man svårt att påverka. Då jag åren 1997–2004 reste Europa runt för att marknadsföra den nordiska offentlighetsprincipen som modell för andra EU-länder och för själva EU, brukade jag ta ett par enkla exempel: Om kommunen planerar att dra en ny väg bredvid ditt hus, vill du då veta om det så tidigt som möjligt, för att kunna ta ställning och påverka? Eller om kommunen planerar upphandling av äldrevårdstjänster, vill du som företagare i branschen eller aktör i tredje sektorn få veta det i så god tid att du hinner förbereda dig på att lämna ett anbud? Eller om din riksdagsledamot missbrukar allmänna medel, vill du att en journalist ska kunna gräva i det och avslöja det? Se där den nordiska offentlighetsprincipen i ett nötskal!

Infrastrukturen ska samhället upprätthålla som en av sina viktigaste uppgifter, och inte delegera vidare. Jag skriver om olika delar av infran under andra rubriker här.

Inkomster behöver vi alla, och frågan är hur stor del av dem vi ska få behålla efter skatt. Svaret blir att det beror på vad samhället kan erbjuda i form av ”valuta för pengarna”, alltså service för sina medborgare. Väljer vi en låg skattenivå, kan vi inte vänta oss mycket.

Integriteten, den personliga alltså, måste vi slå vakt om då samhället i välvilliga syften vill lyssna på telefonsamtal, kolla e-mejl eller använda övervakningskameror. Visst kan man säga att den oskyldiga inte har något att frukta, men det är ändå viktigt att skydda privatlivet.

Integration har traditionellt syftat på det ekonomiska samarbetet mellan länder, såsom i EU. Det har grämt mig lite att exakt samma ord nu börjat användas om integrering av invandrare i samhället. Så vad syftar vi på då vi talar om integrationspolitik? Varför inte tala om integrering av invandrare? Och den är minst lika viktig som den ekonomiska integrationen!

Internet underlättar i mycket vår vardag. Lätt att googla fram fakta, om man förstår att se upp för utplanterad desinformation. Lätt att uträtta bankärenden. Lätt att göra inköp på webben och få varorna hemsända. Lätt att sända e-mejl eller upprätthålla kontakt vid Facebook o.s.v. Men det gäller alltid att minnas att riktigt alla inte har tillgång till eller kunskap att utnyttja datorer och Internet. Visserligen förskjuts datorkunskapen både nedåt och uppåt i ålderskategorierna, men vi måste ändå se till att de som inte är uppkopplade får information och service på andra vägar.

Invandring behöver vi, vi klarar oss inte i längden utan nya hjärnor och händer! Jag brukar alltid påminna om att de ekonomiskt mest framgångsrika länderna, globalt sett framför allt USA, i Europa särskilt Tyskland och Storbritannien och i Norden särskilt Sverige, har en gemensam nämnare: ett stort antal invandrare. Och så har vi naturligtvis den principiella sidan: Finländare har under de gångna långt över hundra åren, utvandrat i hundratusental, först till USA, Kanada och Australien, under senare delen av 1900-talet framför allt till Sverige och nu i någon mån till Norge. Varför skulle vi ha haft rätt att migrera, men kunna förvägra andra samma rätt? Genom historien har människor migrerat, på jakt efter bättre förhållanden för sig och sina familjer och, märk väl, till länder med brist på arbetskraft och ett behov av invandrare. Också migrationen är oftast en win–win-affär. Men för att invandrare ska må väl och också kunna göra största möjliga nytta i sitt nya hemland måste de självfallet integreras i det nya samhället. Och då får vi inte avse att de borde överge sin kultur, sin religion eller sina seder, utan att de ska få lära sig åtminstone något av våra nationalspråk, få den utbildning de behöver, få den samhällsservice de behöver, finna sin plats i arbetslivet och anpassa sitt liv till vår lagstiftning. Till våra lagar, alltså, inte till våra seder och bruk. Tvärtom kan de berika vårt land med sina egna seder och bruk.

Investeringar är egentligen det bästa måttet på ekonomisk aktivitet. Utan nya investeringar stannar samhällsekonomin upp, eftersom produktion som hela tiden försvinner inte ersätts av ny. Samhället måste göra allt för att uppmuntra till investeringar – och givetvis investera självt också. Helst ska investeringar naturligtvis vara lönsamma, men det är svårt att alltid kunna beräkna samhällsinvesteringars lönsamhet i rent ekonomiska termer och särskilt på kort sikt. Ta bara investeringar i infrastruktur eller utbildning som exempel! Kvartalsekonomi är inget för stat och kommuner.

 

Jantelagen säger enligt Wikipedia ”att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt”. I första hand tycker man väl att både politiker och partier är de första att systematiskt bryta mot den: ”rösta på mig, rösta på oss, för jag är bäst, vi är bäst”. Nå, det är den politiska jargongen inför val, känd också från annan reklam. En eftertänksam politiker och ett klokt parti vet att politiskt beslutsfattande handlar om att sammanjämka olika åsikter, med respekt för varandra och för varandras argument. Jag hoppas att jag är en sådan politiker, och jag vet att mitt parti är ett sådant parti. Rösta alltså på mig, rösta på oss, för jag och vi är bäst också i det avseendet… J

Jobb borde väl egentligen vara en medborgerlig rättighet, men så enkelt är det tyvärr inte. I den gamla grundlagen stod det något i stil med att arbetskraften åtnjuter statsmaktens särskilda beskydd, men det stannade förstås vid just en sådan tom fras. Den nya grundlagen från år 2000 är lite mer konkret: ”Var och en har i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Det allmänna skall sörja för skyddet av arbetskraften. Det allmänna skall främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete.” Vi har alltså rätt att försörja oss genom arbete, tack så mycket! Vad betyder ”skyddet av arbetskraften”? Bra att sedan lova ”främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete”. Men vad innebär det att främja och verka för? De är ju till intet förpliktande. Men mer än så kan inte grundlagen heller lova. Den tiden är obönhörligt förbi då samhället kunde placera arbetslösa att gräva diken för hand och, enligt den sega myten, andra att åter fylla igen dem. Så improduktivt arbete har inget samhälle råd med. Däremot kan och bör samhället – stat och kommuner – i lågkonjunktur med stor arbetslöshet göra sådana på sikt lönsamma investeringar i framför allt infrastruktur och byggnader som skapar maximalt med arbete. Och främja innovationer som skapar nytt arbete i nya branscher. Och försöka hitta pengar för det vårdarbete som aldrig tar slut. Men: arbete skapas nog framför allt i företagen, inte minst i små och medelstora företag. Politikens viktigaste insats för sysselsättningen är därför att skapa bästa möjliga förutsättningar för privat företagsamhet.

Jubileer upplever vi många av i dessa tider. I fjol fyllde mitt kära HBL där jag jobbade som ledarskribent i 27 år 150 år, och dess ”store lillebror” HS 125. I år fyller Helsingfors universitet 375, Sibelius hade fyllt 150 och jägarrörelsen som starkt medverkade till Finlands självständighet har firat sina 100 år, min morfars äldre bror, kapten Mathias ”Matti” Leander var förresten en av dem.  I år har vi varit medlem i EU i 20 år. Men, viktigast av allt: om två år fyller vår självständiga republik 100 år. Jag återkommer till det jubileet under bokstaven Q som i – ja, gissa vad! J

Jämlikhet är ett centralt element i ett nordiskt välfärdssamhälle. Men det får inte tolkas så att alla bör stöpas i samma form, utan så att alla ska ges lika möjligheter och att skillnaderna i ekonomisk och sociala utgångspunkter i detta syfte ska utjämnas. Att alla ska erbjudas gratis utbildning är också ekonomiskt förnuftigt, eftersom man bara på det sättet kan ta till vara alla begåvningar. Att alla ska erbjudas gratis eller förmånlig hälso- och sjukvård är ett annat centralt inslag i jämlikheten, och samma gäller all samhällsservice: dagvård, bibliotek, vuxenutbildning, socialvård, äldrevård … Jämlikhet innebär inte lika lön för alla, men nog lika lön för lika arbete, oberoende av t.ex. kön, och en strävan efter att undvika alltför stora löneskillnader. Och jämlikhet innebär att beskattningen utjämnar inkomstskillnaderna så att alla enligt förmåga och bärkraft bidrar till att finansiera samhällsfunktionerna. Jämlikhet betyder vidare att samhället garanterar också dem som inte har ett arbete en viss utkomstnivå.

Jämställdhet är redan ett etablerat begrepp som syftande explicit på jämlikhet mellan könen. Den innersta kärnan i den ojämlikhet som alltjämt råder, också i ett land som vid en global jämförelse har kommit så långt som vårt, är löneskillnaderna. De handlar delvis om att män får högre lön för samma arbete, men framför allt om löneskillnader mellan mans- och kvinnodominerade branscher. Varför värderas en metall- eller pappersarbetares arbete så mycket högre än en vårdares eller lärares, trots att en pappersarbetare numera kan sitta vid en bildskärm hela dagen, medan en vårdare också rent fysiskt har ett tyngre arbete? Om man hänvisar till det ekonomiska ansvaret, återstår frågan hur ansvaret för människoliv värderas. Förklaringarna duger alltså inte, de är bara bortförklaringar. Tyvärr kan samhället inte suveränt reglera lönebildningen, utan de är beroende av arbetsmarknadsförhandlingar mellan arbetstagare och arbetsgivare. Men eftersom stat och kommuner ofta är dessa arbetsgivare just i de branscher i den offentliga sektorn som är kvinnodominerade och lågavlönade, kan samhället inte avsvära sig allt ansvar. Om hur föräldraledigheten borde fördelas jämnare mellan föräldrar skrev jag under Familjepolitik. Och sist och slutligen sitter jämställdheten som attityd mellan öronen på varje kvinna – och särskilt varje man. Vi måste leva som vi lär, hör ni pojkar, män och gubbar!

Järnväg är näst fartygstrafik det ekologiskt och ekonomiskt bästa sättet att transportera människor och gods. Visst har vi ett omfattande järnvägsnät i vårt vidsträckta och avlånga land, men om man ser på det objektivt, ”från rymden” finns det nog minst ett par uppenbara luckor: en järnväg längs västkusten, från Karleby via Jakobstad, Vasa och Björneborg till Åbo, och en rakt österut från Helsingfors, mot Borgå, Lovisa och Kotka och sedan vidare till S:t Petersburg. Hur man än vänder och vrider på nätet kan man däremot inte se någon nisch för en snabbjärnväg till Åbo från Esbo över Lojo och Salo. Dt är inte många minuter man skulle spara jämfört med kustbanans nu två timmar. Däremot skulle man fördärva förbindelserna till Västnyland, och det vill åtminstone SFP och jag inte göra.

 

Kaffe föreslog en vän på Facebook att jag skulle skriva om här. Nej, inte för att Finland sägs vara världens mest kaffedrickande folk, och själv dricker jag inte ens kaffe. Men för den här lilla solskenshistoriens skull (utgår från at den är sann), på tal om välgörenhet i vardagen, empati, hänsyn och människokärlek – varför inte något att ta efter också i Finland: http://www.newsner.com/2015/02/smutsig-och-sliten-ber-han-om-en-kaffe-men-servitrisens-svar-det-har-far-mig-att-tanka-om-for-alltid/

Karelen skulle vi i den bästa av världar ha fått tillbaka av Sovjetunionen då Porkala återlämnades, eller av Jeltsins Ryssland. Åtminstone Viborg och en bit av karelska näset… Men nu lever vi ju inte i denna bästa av världar, utan i en krass verklighet av maktsfärer och prestige. Putins regim är inte den som ger tillbaka erövrade områden, snarare tvärtom. Det är nog bäst att låta Karelen med dess Kalevala och Viborg leva kvar i nationens kollektiva minne och at upprätthålla viburgensiska och andra karelska traditioner här hemma – och hoppas på att gränsen en dag ska kunna stå öppen för ett naturligt umgänge mellan två grannfolk – precis som våra gränser med Sverige och Norge. Men den dagen är nog inte i sikte.

Klimatförändringen och -politiken måste vi ta på fullt allvar. Vi kan i och för sig alltid hoppas på att skeptikerna har rätt och att klimatuppvärmningen är ett naturligt och övergående fenomen, trots att den församlade, globala expertisen börjar vara ense om att människans aktivitet nog har påverkat utvecklingen. Men tänk efter: klimatuppvärmningen är ett faktum, helt oberoende av vilka orsakerna är. Även om den inte skulle vara förorsakad av människan, vet vi att växthusgaserna åtminstone bidrar till den. Har vi inte då en skyldighet att försöka åtminstone bromsa en utveckling som hotar lägga vidsträckta, låglänta områden som Bangladesh och hela öriken under vatten, breda ut ökenområdena i Afrika och radikalt förändra förutsättningarna för att odla grödor som mättar jordens växande befolkning? Se det som en brand- eller livförsäkring, något som vi gör för säkerhets skull. Att spara energi och minska på bruket av fossila bränslen är ju också annars klok politik.

Kollektivtrafiken är mitt särskilda skötebarn, eftersom jag sitter i Helsingfors regiontrafiks styrelse, som har hand om närtrafiken i regionen med tåg, metro, spårvagnar och bussar – plus Sveaborgsfärjorna. Ett lite otacksamt uppdrag, förresten, eftersom alla som drabbas av linjeomläggningar nog hör av sig med sitt ofta helt berättigade missnöje, medan de som får det bättre tiger still. I Helsingforsregionen, liksom i andra större eller vidsträckta städer, är kollektivtrafiken en självklar och nödvändig prioritering. Problemet är att kollektivtrafiken i form av lokaltåg och bussar under de senaste decennierna har skurits ned så drastiskt på landsbygden och särskilt i glesbygden. Någon återvändo till en mer heltäckande kollektivtrafik finns knappast, men med tanke på dem som inte har eller kör bil, kunde man kanske tänka sig att åtminstone öppna skolskjutsarna för andra passagerare? Och inte spara ihjäl färdtjänsten med taxi för äldre och handikappade.

Kommunerna spelar en huvudroll i vårt välfärdssamhälle. De står för huvudparten av välfärdstjänsterna, från dagvård och skola över social- och hälsovård (tills den kanske överförs till samkommuner) och fram till bibliotek och andra kulturtjänster. Många kommuners ekonomi är hårt trängd, trots att staten ju med sina andelar deltar i kostnaderna. Samtidigt har staten ålagt kommunerna nya uppgifter. Borde kommunernas antal minskas, så att de återstående får större befolkningsunderlag och därmed bärkraft? Gärna, på frivillig väg, såsom på många håll inte minst i de tvåspråkiga regionerna har skett, men aldrig med tvång.

Kompetens bör alltid vid utnämningar gå före alla andra hänsyn. De politiska utnämningarnas tid bör vara förbi, utom förstås då det gäller rent politiska tjänster såsom ministerstaber.

Konjunkturer kommer och går, även om den nuvarande lågkonjunkturen har varit osedvanligt utdragen. I en högkonjunktur borde samhället lite bromsa genom att uppskjuta egna investeringar, men det har få politiker tyvärr mod att göra. I lågkonjunktur borde det tvärtom finnas pengar att stimulera, men just nu är det lite skralt med det. Då gäller det att noga rikta in de stimulansåtgärder vi har råd med – med lånta pengar – så att de ger maximal effekt för att skapa tillväxt och sysselsättning. Helst borde man också kunna sänka skatter, men utrymmet är också här ytterst begränsat. Bara sådana skattelättnader är nu motiverade som snabbt ger dynamiska effekter genom att generera konsumtion, nya investeringar, tillväxt och sysselsättning.

Konkurrenskraften måste vi slå vakt om, för att kunna hävda oss på de internationella marknaderna. Men märk att olika länders konkurrenskraft inte står i något slags direkt proportion till en enskild faktor såsom lönenivån. Den är summan av en lång rad faktorer, inklusive befolkningens utbildningsnivå, välfärdstjänsterna, infrastrukturen och företagens innovationsförmåga. Men visst spelar lönenivån också en stor roll, och vi måste därför under de närmaste åren vara måttfulla i våra förhoppningar om löneökningar särskilt i exportbranscher.

Konsensus, samförstånd, är alltid bättre än strid och konflikter. Jag försvarar vår finländska konsensustradition mot dem som nu anser att den levt ut sin tid. Det s.k. trepartssamarbetet mellan arbetsmarknadsparterna och staten har heller inte överlevt sin tid, bara det håller sig vid sin arbetsmarknadsläst och inte ges möjlighet att diktera andra samhällspolitiska beslut för de demokratiskt valda beslutsfattarna.

Konst och Kultur är det människan lever av, och icke bröd allenast. Här är gränsen mellan offentliga insatser och privata naturligtvis diffus, men samhället bör tillhandahålla en stomme bestående av biblioteken med deras numera mångsidiga tjänster och upplevelser, andra kulturhus av olika slag och så både statligt och kommunalt stöd till teatrar och andra kulturinstitutioner, statligt filmstöd o.s.v. Kan inte låta bli att nämna min hustrus och min särskilda kulturhobby: Vincent van Gogh, i form av en boksamling på cirka 2000 band, resor i hans fotspår och resor till museer och utställningar med hans verk. Det har berikat vårt liv.

Konstruktiv bör man alltid vara i politiken. Man bör respektera andras argument och hellre söka lösningar än konflikt.

Kvartalsekonomin har väl kommit för att stanna i storföretagsvärlden, även om kortsiktigt tänkande alltför ofta lätt leder till förhastade beslut också där. Men stat och kommuner måste tänka i längre tidsperspektiv.

Kyrkornas roll i vårt samhälle är mångsidig.  De ska förstås i första hand möta sina medlemmars religiösa behov, men de tillhandahåller också diakoni och annan välgörenhet som komplement till samhällets välfärdstjänster. Våra stora kyrkosamfund har dessutom hand om vissa klart samhälleliga funktioner såsom folkbokföringen och upprätthållandet av begravningsplatser. Och svarar för hela det rika kulturarv som kyrkobyggnaderna utgör. För dessa ”världsliga” uppgifters skull har de rätt att uppbära kyrkoskatt.  Till kyrkosamfundens roll i samband med äktenskap återkommer jag under Ä.

Kärnkraften måste likt fossila bränslen ses som en icke-förnybar och därför icke-permanent energikälla. Uranet är en trots allt begränsad naturresurs och driftssäkerheten är aldrig hundraprocentig. Det är den ju inte för andra energikällors del heller, men konsekvenserna av olyckor är för kärnkraftens del i en helt annan storleksordning och omspänner ett helt annat tidsperspektiv. Ukraina lider alltjämt av Tjernobylolyckan 1986, och kommer att göra det länge än. Det samma gäller den senaste olyckan i Japan. För att inte tala om slutbevaringen av använt bränsle, som förblir radioaktivt i hundra-, ja tusentals år. Men med allt detta sagt har jag ändå kommit till insikt om att vi inte klarar vår energiförsörjning, och särskilt inte de uppställda klimatmålen, utan kärnkraft. Däremot godkänner jag inte Fennovoimas projekt med en rysk reaktor som etableras på en helt ny ort. En färdig infrastruktur hade funnits både i Lovisa och Olkiluoto, och klokast hade varit att ge koncession för en ny reaktor till Fortum, för att ersätta de gamla reaktorerna i Lovisa som en bit in på 2020-talet kommer att vara uttjänta. Hellre så än att Lovisa får en sarkofag med stängda reaktorer som ändå måste bevakas under över-, ja närapå oöverskådlig framtid. Låt oss hoppas att Fennovoimas planer aldrig blir verklighet.

Kärnvapnen är mänsklighetens värsta gissel, även om de kommit till operativ användning bara två gånger, i Hiroshima och Nagasaki 1945, med fruktansvärda konsekvenser även sjuttio år senare. Kärnvapnen har sedan dess i och för sig hittills haft en krigsavskräckande effekt, men vi vet att ett misstag, en olycka, en oberäknelig diktator i en instabil stat eller kärnvapen som annars hamnar i fel händer i värsta fall kan utlösa en kedja som leder till utplåning av mänskligt liv, sådant vi känner det. Nedrustningsförhandlingar borde inte begränsas till övervakning och reglering av mängderna, utan syfta till att eliminera kärnvapnen, en gång för alla. Finland och andra icke-kärnvapenländer utanför de militärallianser som förfogar över kärnvapen borde aktivera sin kamp mot dessa fruktansvärda vapen. 

 

Landsbygden skulle jag som helsingforsare ju i och för sig inte företräda i riksdagen, men jag vet att helsingforsarna nog i högsta grad är intresserade av hur landsbygden mår. Många stadsbor har rötter på landet, andra har såsom jag kanske vuxit upp där, många har släkt och vänner utanför staden och många har sommarstugor på landet, särskilt i skärgården. Det är dags att avliva myten om att vi helsingforsare inte intresserar oss för vad som händer utanför Ring III-an.

Lantbruket är på samma sätt inte ointressant för storstadsbor. Allt fler uppskattar vår rena inhemska mat, och vet nog var den produceras och att den inte kan produceras lika billigt som i många andra länder. Också de som tidigare kritiserade statssubventionerna av lantbruket ville nog vid köttdisken veta om köttet var inhemskt.

Lantbruksstödet är inte längre lika kontroversiellt som förr om åren. De flesta vet att det numera är EU som betalar ut det mesta av stödet, och att vi utan det stödet skulle vara en mycket större nettobetalare till unionen. Lantbruksstödet fungerar alltså som en automat för att en stor del av vårt bidrag till EU återvänder till Finland. Allt fler har också insett att lantbruksstödet i själva verket lika mycket som ett stöd till producenterna är en prissubvention för konsumenterna, utan vilken våra rena inhemska livsmedel vore mycket dyrare än nu.

Legitimitet är ett livsviktigt element i demokratiskt beslutsfattande och i alla samhällsfunktioner. Det som inte upplevs som legitimt, berättigat, vinner inte allmän acceptans.

Levnadsstandarden vill vi upprätthålla, och höja. Samtidigt vet vi att vår rent materiella standard redan hör till de allra högsta i världen och att det i längden är ohållbart att vi tar åt oss allt mer av jordens begränsade resurser samtidigt som andra i världen saknar livets nödtorft. Men vi kan satsa på livskvalitet, på service i stället för bara produktion av varor. Samtidigt vet vi att det finns många också i vårt eget land som också måste få sin materiella standard höjd.

Liberal och Liberalism hör till de mest missbrukade orden. I Ryssland kallar sig Zjirinovskijs högernationalistiska populistparti liberaldemokratiskt, medan ordet i USA närmast är synonymt med ”vänster”, bara för att nämna två ytterlighetsexempel. För neo- eller nyliberala ekonomiska ideologer är marknadskrafternas maximala frihet från all samhällskontroll lösningen på alla problem. Själv vill jag kalla mig en social liberal, som ser marknadsekonomin som den bästa av drängar, men den kan vara en dålig husbonde. Jag tror på individernas frihet, men den friheten får inte gå ut över andra människors lika fri- och rättigheter. Frihet utan socialt ansvar är ingen genuin frihet för alla.

Likalön för lika arbete har jag behandlat under Jämställdhet.

Livsåskådningen har sin givna betydelse också för en politiker. Som prästson har jag min kristna barnatro i behåll, och då uttryckligen i Nya Testamentets kärleksfokuserade tolkning, inte Gamla Testamentets. Kärlek till medmänniskan innebär respekt och tolerans, också för andra livsåskådningar och religioner.

Lojalitet bör en politiker i första hand visa med sina väljare, och först i andra hand med sitt parti, men sällan uppstår det någon motstridighet här. Väljaren har ju valt personen, men också partiet.

Luften vi andas måste vi värna om. Luftföroreningar är dels ett globalt problem, eftersom luften inte hindras av nationella gränser, men också ett lokalt problem, inte minst i kinesiska storstäder men också i andra metropolområden. Vi har en god luftkvalitet i Finland, och våra skogar sörjer för att den har en chans att förbli det. Men lokalt kan också vi ha problem som t.ex. på vårarna blir besvärliga för astmatiker och allergiker. Vi måste bli bättre och snabbare på att tvätta bort sand och annat damm på vägar och gator.

Lågkonjunktur behandlade jag under Konjunkturer.

Lån kan vara bra att ha, och de allra flesta behöver sådana, för att kunna skaffa bostad, bil eller andra dyrare förnödenheter. Eller för att kunna starta ett eget företag eller expandera. Vi kan tack vare euron glädja oss över en låg räntenivå, men den varar knappast för evigt. På samma sätt som privata hushåll måste anpassa sin lånebörda enligt bärkraft måste också ett land göra det. De allra flesta stater är starkt lånetyngda, och en stat har större möjlighet än enskilda och företag att ”skuffa lån framför sig”, men det finns en gräns som också Finland har närmat sig. Den gränsen heter framför allt räntekostnaderna. Det vi betalar i räntor går ju till spillo och kan inte användas till vettigare ändamål. Därför måste statsfinanserna så småningom fås i balans.

Läkemedel behöver vi alla och vi kan glädja oss över en inhemsk läkemedelsindustri som också forskar i nya läkemedel och har lyckats introducera sådana på marknaden. E-recepten vinner hela tiden terräng, och eftersom den som vill kan få en utprintad version bör det inte finnas nackdelar med den väl motiverade rationaliseringen. Det individuella självkostnadstaket på drygt 600 euro per år fungerar också automatiskt, och räddar många från helt orimliga medicinkostnader. Jag anser det vara en fördel att också självvårdsmediciner säljs på apotek som både övervakar och ger råd, och vi bör nog gå försiktigt fram med att börja sälja t.ex. värkmediciner i andra affärer. I Sverige dras nu mediciner som innehåller paracetamol bort från detaljhandeln, sedan leverskadorna har ökat.

Lärarutbildning på svenska måste vi få på permanent basis också i Helsingfors. I och för sig bör man i Svenskfinland kunna högskoleutbilda sig i Helsingfors, Åbo eller Vasa – det är ju faktiskt lika långt från Helsingfors till Vasa som från Vasa till Helsingfors – men i praktiken har det tyvärr visat sig att lärarutbildningen i Vasa inte kan tillfredsställa behovet av lärare i södra Finland, och särskilt huvudstadsregionen. Vem som arangerar utbildningen i Helsingfors är sekundärt, men visst är idealet att kunna utnyttja både HU:s och ÅA:S kunnande och resurser.

Läroavtal är ett gott alternativ till yrkesutbildning i en skola. Särskilt pojkar orkar ofta inte sitta på skolbänken, men kan lära sig ett yrke som lärlingar på arbetsplatser. Ett faktum är att de länder i Europa som har de mest utvecklade lärlingssystemen, såsom Danmark, Sverige och Tyskland, också har den lägsta ungdomsarbetslösheten.

Lönerna kan tyvärr inte stiga snabbt under de närmaste åren, om vi inte ska tappa ännu mer av vår konkurrensförmåga. Dessbättre är lönerna redan nu rätt hyggliga i konkurrenskänsliga exportbranscher som papper, metall och elektronik, så de bör kunna vänta på ytterligare förbättringar. Däremot är lönerna överlag för låga i kvinnodominerade branscher inom den offentliga sektorn, särskilt vården och utbildningen. Det utrymme som i vår folkhushållning finns för löneförhöjningar borde reserveras får dessa branscher. Det är givetvis en angelägenhet för arbetsmarknaden, men stat och kommuner är ju starkt företrädda på arbetsgivarsidan, så politikerna kan inte avsvära sig allt ansvar.

 

Makt får aldrig bli ett självändamål i politiken, makt är bara ett medel för att uppnå mål, goda mål. Makt får heller aldrig missbrukas för andra syften är vad det givna demokratiska mandatet gäller.

Malms flygplats vill jag bevara, som en cityflygplats för helikoptrar i olika uppdrag, affärsflyg, hobbyflygning, fallskärmshoppare osv. Men också som ett småföretagsområde, en arbetsplatskoncentration som direkt och indirekt sysselsätter hundratals, och inte minst som det grön- och rekreationsområde flygplatsens skyddszon utgör. Hoppet står till att nästa regering river upp beslutet att dra tillbaka de statliga funktionerna från flygplatsen. Helsingfors behöver mark för bostadsbyggande, men Malms flygplats är som tidigare havsbotten inte ens lämplig för det ändamålet och skulle kräva dyr pålning av byggnaderna. De bostäder som skulle byggas där skulle bli i dyraste laget.

Marginalisering hotar många i vårt samhälle, inte bara unga som hoppar av sin utbildning och inte hittar en arbetsplats. Marginalisering kan också hota den ensamma åldringen vars släktingar inte bryr sig om henne eller honom, som kanske inte heller har så många vänner kvar i livet, och inte har råd att röra sig ute i samhället. För att inte tala om invandraren som inte lär sig något inhemskt språk och inte lyckas få ett jobb. Samhället och vi medmänniskor måste ta hand om alla.

Marknadskrafter styr och ställer. De är inte anonyma ansiktslösa naturkrafter, utan människor som fattar beslut om att köpa och sälja råvaror, energi, produkter, tjänster, aktier, obligationer och andra värdepapper. De har, i och för sig helt legitimt, sina egna, sina företags eller sina kunders finansiella intressen för ögonen – inte samhällets eller t.ex. arbetstagarnas intressen i de företag vars intressen de driver. De har dock ett erfaret öga för marknadens funktion, börjande med balansen mellan utbud och efterfrågan. De är därför goda drängar i en fungerande marknadsekonomis tjänst. Men de är dåliga husbönder om de utan insyn, kontroll och reglering får rumstera fritt.

Massmedierna i Finland, bortsett från den statliga rundradion Yle, är i privata händer, och så bör det vara. Samtidigt är Yle guld värt inte minst som den enda realistiska tillhandahållaren av radio och tv på svenska. Gränsen för Yles övriga verksamhet kan diskuteras, men visst vill vi som skattebetalare få maximal utdelning på vår Yleskatt. Lite oroande med tanke på Yles oberoende av de politiska beslutsfattarna är att skatten kan frysas eller rentav sänkas trots att avsikten var att ge bolaget en stabil ekonomisk grund. Om vad samhället bör göra för att trygga pressmångfalden skrev jag under D som i Dagstidningar.

Maten är halva födan, brukade min lika kära som kloka mommo skoja. Vår mat ska vara ren, GMO-fri om konsumenten så vill, och redan med tanke på försörjningsberedskapen i krissituationer helst producerad i hemlandet. Se Lantbruksstöd under L!

Medborgarna bör erbjudas demokratiska påverkningsmöjligheter också mellan valen. Stads- och kommundelsföreningar, medborgarinitiativ och fria medborgarorganisationer av de mest skilda slag kan erbjuda lämpliga kanaler. Utan aktiva medborgare haltar demokratin betänkligt.

Medborgarlön är ett lite misslyckat begrepp, eftersom man lyfter lön för arbete, inte för att man är medborgare. Men termen är inte det primära, utan det är tanken bakom som är tilltalande: att sammanföra alla stödformer till en garanterad bastrygghet, som jag skrev om under B.

Medborgarsamhälle är ett modebegrepp, men inte mindre angeläget för det. Ett samhälle består inte bara av institutioner och myndigheter, utan också av medborgare och deras frivilliga sammanslutningar av olika slag. Ett demokratiskt samhälle fungerar inte utan den underbyggnad medborgarorganisationerna utgör.

Mervärdesskatten är problematisk. Å ena sidan känns det bättre att beskatta konsumtion än arbete. Å andra sidan är momsen ju en plattskatt som drabbar dem som har lägre inkomster hårdare, eftersom de tvingas använda en större andel av sina inkomster till konsumtion av basförnödenheter och alltså inte har samma val mellan att betala skatten och att avstå från att konsumera. Därför måste momssatsen vara en balansgång mellan olika hänsyn.

Metropol är Helsingfors inte, i europeiskt för att inte tala om globalt perspektiv. Men visst är Helsingforsregionen Finlands enda storstadsområde. Jag vill inte ha en kommunfusion till en ohanterlig miljonstad, där avståndet mellan medborgare och beslutsfattare blir alltför långt. Jag hade hellre sett en metropolförvaltning, men den verkar ha strandat. Låt oss bygga vidare på det samarbete vi har: HRT för trafiken, HRM för vatten och avlopp och HNS för sjukvården och i framtiden kanske även hälso- och socialvården. Det vi saknar är ett gemensamt organ för samhälls- och markplanering, med bostadspolitisk tonvikt.

Migration har världen upplevt sedan tidernas begynnelse. Stora folkmassor och enskilda människor har alltid flyttat mellan länder och världsdelar – ja, mänskligheten har ju på bara några århundraden befolkat hela nya kontinenter där det inte fanns många människor före det. Finländare har i hundratusental migrerat både över världshaven till Nordamerika och Australien och över Bottniska viken till Sverige. Det är bara naturligt att det också finns människor som vill migrera till vårt land. Låt oss ta emot dem med lika öppna händer som vi har blivit mottagna med, och låt dem bevara sin identitet och sin kultur, såsom vi har gjort i länder dit vi flyttat. Finland behöver fler händer och hjärnor!

Miljön måste vi värna om så att också våra barnbarn och deras barnbarn ska få andas ren luft, dricka och simma i rent vatten, äta ren mat, njuta av naturen som den är, inte sådan vi formar den, inklusive de växter och djur som vi får uppleva. Jag har skrivit om miljöpolitik på flera ställen här i bloggen, se t.ex. under Ekologi!

Minoriteter bör alltid bemötas med generositet, eller med president Urho Kekkonens lika klassiska som kloka ord: man bör inte mäta med det minsta måttet. Varenda människa tillhör någon minoritet, den må sedan relatera till språk, etnicitet, hälsa, ålder, sexuell läggning eller vad som helst. Juridiskt är ju finlandssvenskarna inte någon minoritet, utan den ena av våra två nationaliteter. Ändå befinner vi oss naturligtvis i en faktisk minoritetsposition och har minst lika mycket att lära av språkminoriteter i andra länder som de av oss. Den faktiska minoritetsställningen gör också att vi har förståelse för andra minoriteters behov i vårt land. Förutseende samer har redan i SFP funnit ett parti som driver också deras sak, liksom många invandrare, och jag hoppas att allt fler invandrare följer i deras spår.

Mitten på den politiska skalan är där jag står. Vänster har jag aldrig varit, höger förbjuder mitt sociala samvete mig att bli, så jag är och förblir en socialt sinnad liberal, i en SFP-anda som kan spåras tillbaka till partiets grundare Axel Lille.

Monopol är nästan aldrig till välsignelse. De enda monopolen som kan försvaras är Alkos åtminstone för starkspritens del och de statliga spelbolagens, som försöker reglera spelberoendet och vilkas vinst går till mycket välgörande ändamål som konst, kultur och idrott. VR:s järnvägsmonopol kommer att brytas inom några år då närtrafiken i Helsingforsregionen konkurrensutsätts. Värre är dock det faktiska, globala monopol eller närmare bestämt marknadsdominerande ställning som bolag som Microsoft har uppnått. EU har försökt ta upp kampen, men hittills med begränsad framgång. Kapitalismen har en inbyggd tendens att leda till oligopol och monopol om den inte hålls under kontroll. Men socialistiska monopol är naturligtvis inte ett dyft bättre.

Motion för alla bör vara det primära syftet med all den idrottsverksamhet samhället understöder. Elitidrotten behövs dock för att tillhandahålla rollmodeller.

Motorvägar har vi redan från Helsingfors ända till Åbo och Tammerfors, förbi Lahtis och längs största delen av vägen mot ryska gränsen, plus vid infarter till andra större städer. Bortsett från en komplettering av motorvägen rakt österut behöver vi inte nya inom en snar framtid. I stället måste vi koncentrera de begränsade resurserna på att hålla vårt vägnät i skick. Med nuvarande väganslag förfaller det tyvärr. Och alltid prioritera miljövänligare järnväg då det bara är möjligt.

Multikulturellt har Finland egentligen, trots den motsatta myten, alltid varit: finskt och svenskt med en rysk krydda, samiskt och åländskt, nyländskt, österbottniskt, savolaxiskt, tavastländskt och karelskt, lutheranskt och ortodoxt, lite judiskt och en gnutta muslimskt genom tataterna … Och här finns nog utrymme för fler kulturer än så. Ta seden dit man kommer, hävde Jutta Urpilainen ur sig för ett par år sedan med adress till invandrarna. Ursäkta, men vilken av alla finländska seder i så fall?

Murar ska raseras, inte resas. Jag råkade nästan vara vittne till Berlinmurens fall, då jag reste runt i Tyskland i en månad hösten 1989, och upproret i öst var i full gång. Två veckor efter min hemkomst föll muren sedan, bokstavligen. Jag har ett par gånger i Nicosia besökt Gröna linjen som delar Cypern mellan den grekiska delen och den turkiskockuperade. Murarna mellan de båda koreanska staterna och mellan Israel och de palestinska områdena har jag inte sett med egna ögon, men begråter dem ändå. Murar är monument över misslyckanden. De osynliga murarna mellan länder, folkgrupper och individer kan vara lika förödande. Riv dem!

Mångfald är alltid en rikedom, det må sedan gälla mångfald bland massmedierna, kulturell, språklig och etnisk mångfald – eller mångfald inom ett politiskt brett parti som SFP!

Månsson kallar många mig, och en del drar till med bara Måns. Mitt tillnamn är ovanligare än förnamnet, och ”fastnar” tydligen lättare i folks medvetande. Ovanligare i Finland, alltså, men desto vanligare i södra Sverige. Och, mycket riktigt: min farfar emigrerade som liten pojke med sin mor från Norrköping via Åbo till Helsingfors. Så jag är lite invandrare!

 

Nationalekonomi hade jag bara som biämne i mina statsvetenskapliga studier, men det var med goda lärare, dåvarande assistenter som sedan dess har gjort imponerande karriärer. Så nog lärde jag mig en hel del, och så har ju livet lärt mer, och de kunskaperna kommer väl till pass om jag nu blir invald i riksdagen. Politiker måste förstå hur marknadsekonomin fungerar, för att kunna använda den som dräng och inte som husbonde.

Nationalism är ett negativt laddat begrepp, även om det ju i tiderna kunde användas nästan synonymt med patriotism, fosterländskhet. Men alltför många nationalister börjande med Hitler och slutande med den franska nationella fronten och dess gelikar runt om i Europa har svärtat ner begreppet. Fosterlandskärlek i all ära, men då den används som ett vapen mot andra nationer, för att inte tala om ett vapen mot nya invånare i det egna landet, ja då måste vi säga ifrån.

Nationalparker är tveeggade svärd. Vem vill inte bevara vissa naturområden i så ursprungligt skick som möjligt? Men om man alltför strikt begränsar rekreation, hänsynsfull skogsvård, fiskares utkomstmöjligheter om sälar och skarvar får härja fritt, viltvård som reglerar stammar som kan vara till fara för människan o.s.v. är det inte fullt så trevligt längre. Sunt förnuft bör vara tillåtet både i valet av områden för nationalparker och i de restriktioner som tillämpas på deras användning.

Nativiteten är en viktig mätare av ett samhälles framtidsperspektiv, för att inte tala om en språkminoritets som finlandsvenskarna. Om nativiteten är så låg som hos oss behövs ett tillskott av utländsk arbetskraft. Nativiteten kan främjas med familjepolitiska medel, börjande med barnbidrag och föräldraledigheter. För finlandssvenskarna är den relativt sett höga nativiteten en fördel, t.ex. i Helsingfors, där svenskan väntas expandera under de närmaste decennierna.

Nato-medlemskap eller inte? Frågan delar finländarna, vilket är bara naturligt, eftersom ett medlemskap skulle medföra både för- och nackdelar. Jag är ingen absolut motståndare till ett medlemskap, men heller ingen övertygad förespråkare. Rysslands politik under Putin håller på att skuffa in oss i Nato, men låt oss inte provoceras att ta steget nu, då det bara skulle tillspetsa ett redan känsligt läge i Nordeuropa. SFP:s valprogram erbjuder det enda rätta receptet: en parlamentarisk utredning av både för- och nackdelar med ett medlemskap. Se också Neutralitetspolitik här nedan!

Natura har blivit något av en svordom dels för landsbygden och lantbrukarna, dels för en del stads- och samhällsplanerare. Det är egentligen synd, eftersom detta EU-program syftar till att bevara natur i så ursprungligt, ja naturligt tillstånd som möjligt, och att skydda utrotningshotade växt- och djurarter. Syftet är alltså gott. Problemen är dock ofta de jag beskrev under naturparker här ovan.

Nedrustningen verkar ha kommit av sig, och framför allt tycks den handla mer om att bara reglera vapenarsenalerna än om att faktiskt rusta ned. Det är förstås förståeligt mot bakgrunden av att vi har om inte återgått till ett kallt krig, så åtminstone hamnat i ett läge som kunde kallas en kall fred. Men mänskligheten får inte ge upp hoppet om verklig nedrustning, allra minst då det gäller kärnvapen. Här kunde och borde de militärt alliansfria länderna i världen ta initiativ och göra en insats!

Neutralitetspolitiken har för Finlands del förpassats till historien, eftersom vi som EU-medlem och Nato-partner inte längre är politiskt eller ens militärt neutrala i samma mening som förr, eller som t.ex. Schweiz nu. Däremot är vi åtminstone tillsvidare militärt alliansfria, och det har även sina fördelar. Visserligen kan också ett Natoland som Norge göra insatser som fredsmedlare och konfliktlösare, men det tycks alltjämt finnas en efterfrågan på militärt allansfria länders insatser i den genren. Det är inte säkert att t.ex. en Martti Ahtisaari eller en Elisabeth Rehn hade varit lika efterfrågade om de hade kommit från ett militärt allierat land.

NGO, Non-governmental organizations, är den engelska förkortningen för medborgarorganisationer, som jag skrev om under Medborgarsamhälle.

Nonchalans upplever vi alltför mycket av i vårt samhälle. Det är just nonchalans det handlar om då inte ens myndigheter alltid ”kommer ihåg” att vi har två nationalspråk i det här landet, och väljer att informera bara på det ena. Men framför allt utsätts många äldre på äldreboenden och kroniker i långvården för just detta, nonchalans, då ingen har tid att sitta ner en liten stund och prata eller att för en liten stund föra ut den äldre i friska luften – eller ens att byta blöjor. Det är skamligt.

Norden är vår närmaste kulturella men också ekonomiska och politiska referensram, börjande med Sverige förstås. EU kan aldrig ersätta den nordiska gemenskap folken i de fem länderna och tre autonoma områdena känner. Vi förenas av våra skandinaviska språk, plus samiskan i norr och numera även av finskan som talas också i Sverige, av vår evangeliska-lutherska religion, av vår gemensamma historia, av vårt gemensamma kulturarv, av våra liknande lagstiftningar, av våra liknande samhällssystem, av vår gemensamma arbetsmarknad… Ja, på det personliga planet också av släktband, särskilt mellan Finland och Sverige. Men det är klart att de samnordiska, statliga institutionerna, Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, hamnat i skuggan för EU-organen. De gör dock alltjämt stor nytta, lite i det fördolda, och vi ska hålla fast vid dem.

Nylands Brigad har gått från klarhet till klarhet: från en ganska grå armébrigad till en del av marinen, med unik specialisering på kustförsvar, och nu med en allt tydligare roll i det internationella försvarssamarbetet och särskilt det försvarssamarbete med Sverige som nu ska intensifieras. Vi behöver inte längre försvara brigaden i Dragsvik som ”bara” det enda svenska truppförbandet, trots att den positionen redan är en tillräcklig orsak att bevara och utveckla verksamheten.

Nytt Nokia? Vilket ”brand” kunde bli vår nästa framgångshistoria i Nokias fotspår? Vi måste hitta nya, trots att Nokia ju finns kvar som en världsledande tillverkare av mobilnätssystem. Vi har också Kone, Kone-Cranes, Wärtsilä o.s.v. och så spelindustrin. Men något helt nytt? Kunde bio- och/eller nanoteknologin bli nästa succé? Grön clean-tech?

Närdemokratin lider i dessa tider av centralisering av viktiga samhällsfunktioner. Då kommunerna blir allt större uppstår ett behov av kommun- och stadsdelsdemokrati – inte nödvändigtvis i form av särskilda kommunala organ, utan kanske lika väl så att frivilliga kommun- eller stadsdelsföreningar av olika slag ges en viss roll i beredningen av beslut.

Näringslivet är samhällets ekonomiska motor. Om näringslivet inte fungerar effektivt och väl, har samhället inte heller en chans. Bara näringslivet skapar mervärde, ger oss exportintäkter och arbetsplatser och därmed resurser att upprätthålla välfärdsservicen.

Näringspolitiken måste därför skapa bästa möjliga förutsättningar för näringslivet att fungera, i hela samhällets tjänst. Vi måste minska byråkratin för att grunda företag och utforma beskattningen så att den uppmuntrar till, och inte hindrar expansion och tillväxt – för att inte tala om generationsväxling i både små och större familjeföretag.

Närservice vill vi gärna ha, både privat och samhällsanordnad. Den är särskilt viktig för barn, för äldre medborgare, för handikappade, för icke-bilburna o.s.v. Det är inte så mycket samhället kan göra för att trygga närservice i den privata sektorn, där lagarna om utbud och efterfrågan råder. Här gäller det för konsumenterna att välja: den som vill ha närservice ska också utnyttja den! Men visst kan samhället också försöka trygga en viss privat närservice, t.ex. butiker i glesbygden. Sådan vill ju också stadsbor ha då vi rör oss ute t.ex. i skärgården. Vad samhällsservicen beträffar är det viktigaste att trygga sådant som mödra- och barnrådgivning, dagvård, åtminstone lägre årsklasser i skolan, bibliotek och bashälsovård så nära hemmen som möjligt.

Nöd är det många som lider i vårt samhälle, för att inte tala om ute i världen. Varje människa i nöd är och förblir vår medmänniska, och vi alla delar på ansvaret för att lindra nöden. Som privatpersoner kan vi göra det i vår närkrets, som samhälle har vi alla medmänniskor på vårt ansvar. Jag försöker leva som jag lär, genom att vara regelbunden Unicef-donator och ha två adoptivbarn i Filippinerna, sedan vårt första i Indien redan för flera år sedan blev myndig. Jag vet att detta är droppar i världsoceanen, men många droppar blir åtminstone ett glas med vatten.

 

Offentliga sektorn, alltså stat och kommuner, bör alltid bära ansvaret för att välfärdssamhället fungerar väl och rättvist. Välfärdstjänster kan och bör givetvis kunna upphandlas av den privata eller den tredje sektorn om det är effektivt och lönsamt, för att komplettera den service samhället självt upprätthåller. Men ansvaret kan aldrig utlokaliseras, utan det offentliga svarar alltid för att köpta tjänster fyller höga kvalitetskrav.

Offentlighetsprincipen är en nordisk, närmare bestämt svensk, ja finländsk, för att inte säga finlandssvensk uppfinning. Det var nämligen den dåvarande kaplanen i Nedervetil, senare kyrkoherden i Gamlakarleby Anders Chydenius som i sin egenskap av riksdagsman för prästerståndet tog initiativet till Tryckfrihetsförordningen från 1766, som också stadgade om offentliga handlingars tillgänglighet. Först 1791, precis ett kvartssekel senare, trädde det första tillägget till den amerikanska konstitutionen i kraft, som på motsvarande sätt stadgar om åsikts- och pressfriheten. Då jag efter Finlands inträde i EU 1995 åren 1997–2004 verkade som vice president för den europeiska journalistfederationen reste jag runt i hela Europa för att predika offentlighetsprincipens evangelium. Kampen, som fördes i nära samverkan med Chydenius sentida ideologiska broder Jacob Söderman, då europeisk ombudsman, kröntes så småningom med framgång då också EU erkände principen om handlingars offentlighet. Också flera EU-länder har mer eller mindre motvilligt stiftat lagar om öppenhet och tillgång till information. För oss i Norden är öppenheten kanske alltför självklar för att vi ska uppskatta den som den hörnsten i demokratin den är. Det man inte får veta kan man heller inte påverka.

Olikheter är bra! Tänk så trist världen och Europa vore om allt skulle vara lika överallt! Det är just för att få uppleva olika kulturer, olika klimat, olika människor, olika seder och bruk, olika språk, olika kläder, olika maträtter, olika drycker, olika musikslag, olika byggnader, olika transportmedel etc. som det är intressant att resa och upptäcka världen. Det vill de allra flesta göra. Varför är det då så svårt att tillämpa samma logik på vårt eget land? Är det för att vi känner oss hotade i vår finländska identitet om det finns olikheter också hemma i Finland? Är det för att vi lever i myten om Finland som ett homogent land, utan inre olikheter sedan århundraden? Har vi inte märkt att det är en viss skillnad mellan Åland och Lappland? Eller mellan svenskt och finskt i Finland? Eller mellan lutheranska och ortodoxa kyrkoseder? Eller mellan vår yttre skärgård och de djupaste skogarna? Är det för att vi vill äta våra egna mest populära rätter såsom pizza, spaghetti, hamburgare, kebab, sushi o.s.v. i lugn och ro – hoppsan, jag menade förstås kalakukko, karelska piroger, korngrynsgröt, surbröd och memma. Just då jag skriver detta snaskar jag faktiskt på Vaasan Ruis-Macho-chips med en underbar Rocquefort som vi hade med oss från Paris i går. Varför vill vi inte medge att vår kultur och vårt land har blivit rikare av olikheter, börjande från musik, mat och dryck från hela världen? Varför är vi så inkrökta? Ja, ”vi” är ju inte det, bara ”de där andra”, eller hur? Varför har vårt land då en så inskränkt syn på invandring?

Olja är vi alltjämt alltför beroende av, och därmed av råoljeproducenterna – i vårt fall närmast Ryssland, i resten av världen mest de oljerika arabstaterna. Det är ett både ekonomiskt och politiskt farligt beroende som vi måste minska. Eftersom det också från miljö- och klimatpolitikens synpunkt sett är motiverat att minska användningen av fossila bränslen går här alla argument hand i hand. Det gäller att satsa stort på alternativa, helst förnybara och utsläppsfria energikällor såsom sol, vind, vatten och vågor. Men under en övergångsperiod kan vi inte heller klara oss helt utan kärnkraft.

Ombudsman är ett av få ord i svenskan – ett annat är smörgåsbord – som har lånats in i andra språk. Orsaken är att ombudsmän, börjande med justitieombudsmän, är en nordisk uppfinning. Tanken är att det ska finnas en myndighetsperson som ”är på medborgarnas sida”, vid behov också gentemot andra myndigheter. Jacob Söderman var den första ”European Ombudsman”, och det med den äran. Själv upplever jag också att en av en riksdagsledamots uppgifter är att vara sina väljares ombudsman i statsförvaltningen, en som kan hjälpa den enskilda medborgaren att hitta rätt i förvaltningsdjungeln och få sina rättigheter bevakade.

Omdöme krävs också av en politiker, och närmare bestämt ett gott sådant. Det gäller att vid behov kunna väga och balansera olika intressen mot varandra och handla efter att ha lyssnat till både hjärna och hjärta.

Omsorg och Omtanke följer behändigt nog efter varandra i alfabetet här, och de hör ju även annars ihop. Bägge är tyvärr en bristvara i vårt samhälle i dag.

Optioner bör man ha också i det politiska arbetet, i betydelsen alternativ. Ta bara som exempel SFP:s regeringsmedverkan som, liksom för varje parti med självaktning och seriösa avsikter, än en gång bör vara målet. Det har lyckats allt sedan 1979, alltså i 36 års tid eller nio valperioder, vilket är finländskt rekord. Men det kan bli tufft denna gång om Centern som väntas bli regeringsbildarpartiet gör bedömningen att Sannfinländarna bör tas med för att kvävas under regeringsansvar, och om det med ytterligare ett av de stora partierna – SDP eller Saml – i regeringen blir trångt om saligheten. SFP bör därför inför valet hålla alla optioner öppna i form av goda relationer till åtminstone Centern, Saml och SDP.

Oppositionsoptionen finns förstås alltid, men den är nog roligare som ordmonster – kanske i ett korsord – än som verklighet. Ända sedan 1983 har regeringarna nämligen suttit i hela fyrårsperioder – bortsett från att statsministerbytena under de tre senaste perioderna formellt betraktas som regeringsskiften. Det innebär att också oppositionsperioderna har varit lika långa för de partier som hamnat utanför, och det är en lång tid ute i kylan, med ytterst begränsade påverkningsmöjligheter. Det är något helt annat än då SFP efter presidentvalet 1978 (på den tiden avgick regeringarna också vid presidentval, även om presidenten ju inte på den tiden byttes…) kunde ta risken att lämna sig utanför regeringen, i visshet om att det redan ett år senare efter riksdagsvalet skulle öppna sig en möjlighet att återinträda. På fyra år skulle många hinna bli lidande av att inte ha sitt parti med där de tunga besluten fattas.

 

Pacifist är jag inte i betydelsen blåögd idealist som tror att man kan svara på våld eller en militär attack genom att vifta med en vit flagga med ett pacifistmärke och tro att angriparen ger upp sina onda avsikter. Men pacifister är väl alla kloka människor i betydelsen att vi ser våld bara som en allra sista utväg, om inga fredliga metoder kan lösa konflikter. Det gäller mellan individer lika väl som mellan stater. Diplomati, förhandlingar och fredsmedling är alltid bättre än att behöva gripa till vapen.

Paketlösningar kan vara något helt positivt i politiken då det gäller att försöka balansera mellan olika intressen och tillfredsställa olika behov – bara de inte förvandlas till ren kohandel…

Palaver talar många finlandssvenskar om då de ska gå på en träff eller ett möte med andra. Det är en fennicism. Så här säger Wictionary om ordet palaver: en mer eller mindre oordnad och animerad diskussion – Det uppstod en ryslig palaver – (i Finland även) ett kortare helt sakligt möte. I politiken gäller det alltså helst att undvika att hamna i en palaver, men möten är bra!

Parförhållanden kan som känt redan registreras också då det handlar om personer av samma kön – och så bör det naturligtvis vara. Samhället bör behandla alla parförhållanden juridiskt och ekonomiskt jämlikt. ”Parskap” vore väl en lämplig översättning av den term ”pariliitto” som president Niinistö efter riksdagsomröstningen om medborgarinitiativet om en s.k. könsneutral äktenskapslag kastade fram för att slippa bråket kring begreppet äktenskap. Jag hade själv redan tidigare lekt med motsvarande tanke att avdramatisera terminologin. Jag återkommer till ärendet under begreppet Äktenskap.

Partierna är inte alltid populära bland medborgarna, men är nog nödvändiga för att demokratin i allmänhet och parlamentarismen i synnerhet ska fungera. Det vore t.ex. omöjligt att bilda regeringar om inte riksdagsledamöterna vore organiserade i grupper, partier. Men partierna bör vara öppna, och fungera demokratiskt och inkluderande!

Partidisciplin är däremot ett tveeggat svärd. Enligt grundlagen är riksdagsledamöter bundna bara av lagar och sitt eget samvete, men i praktiken röstar man nog för det mesta enligt partigränserna. För regeringspartier måste detta anses naturligt, eftersom risken annars är att regeringen skulle falla. Men varför dryftas alltid bara regeringspartiernas partidisciplin, och aldrig oppositionspartiernas? För dem borde det ju inte vara så farligt att ibland låta enskilda riksdagsledamöter rösta för regeringens förslag, om de är vettiga. Om mitt parti – gud förbjude – skulle hamna i opposition skulle jag som riksdagsledamot inte rösta emot alla regeringsförslag bara för att jag sitter i oppositionsleden.

Partistödet försvarar jag. Det är bättre att samhället på lika grunder finansierar partierna än att de helt skulle vara beroende av privata finansiärer som de tre f-en: företag, fonder och fackförbund.

Pensionsåldern måste höjas i takt med att livslängden ökar. I stället för nuvarande 63–68 kunde ”gaffeln” vara 63–70 så att normpensionen uppnås vid 66 års ålder (i stället för 65 som nu) och att man vid lägre pensioneringsålder skulle få en lite mindre pension, och vid högre en stegvis högre. Men det är klart att man måste ta hänsyn till både fysiskt och psykiskt tunga yrken och branscher, som kunde ha andra ”gafflar”, t.ex. 60–65 med normpension vid t.ex. 62. Och självfallet måste det alltjämt finnas plats för individuella pensioneringslösningar, med allt från arbetsoförmögenhetspension till frivilligt pensionssparande som möjliggör en lägre pensionsålder. Och en högre pensionsålder bör kombineras med möjligheter till deltidspension, som en hänsynsfull nedtrappning av arbetstiden.

Pensionärerna får inte betraktas som någon belastning för välfärdssamhället och dess finansiering bara för att de lever allt längre! De har själva förtjänat in och på förhand betalat sina pensioner, och har rätt att lyfta dem utan att bli utpekade som samhällets parasiter. Pensionärerna är tvärtom en tillgång för samhället, och det i många avseenden. De kan och bör få verka i arbetslivet, åtminstone på deltid, så länge de vill och orkar för att där handleda yngre arbetstagare. Deras arbets- och livserfarenhet kan också utnyttjas som volontärer i den offentliga, privata och tredje sektorn. Ta bara skolfarfar och skolmormor som exempel! Och vi ska inte glömma att många pensionärer gör även för samhället ovärderliga insatser som lågt arvoderade anhörigvårdare, då alternativet med institutionsvård vore så mycket dyrare! 

Plattskatter har vi ju redan alltför många av: kommunalskatten (bortsett från att de allra lägsta inkomsterna inte beskattas), mervärdesskatten, fastighetsskatten och alla acciser är ju sådana. Men för den statliga inkomstskattens del ska vi inte ens överväga en likadan skattesats för alla, oberoende av inkomstnivå. Estlands väg får inte i det avseendet bli vår.

Poliser behöver vi tillräckligt av, så att de syns också i gatubilden för att skapa trygghet och på våra vägar för att övervaka att reglerna följs. För att inte tala om att polisen behöver tilläggsresurser för att kunna bekämpa cyber- och annan ny, framför allt ekonomisk brottslighet.

Populismen har brett ut sig i Europa. Den kan i och för sig vara rätt ofarlig om den likt Veikko Vennamos version i tiderna i själva verket kanaliserar in missnöje i den demokratiska processen i stället för att det skulle ta sig uttryck i våld på gator och torg. Men samtidigt bär populismen, liksom alla förenklingar av en komplicerad verklighet, inom sig ett frö till avund, hat, missriktad nationalism och rasism som inte är bra för sammanhållningen – ”kohesionen” – i samhället. Timo Soini skrev sin gradu-avhandling om den moderna populismens fader, fransmannen Pierre Poujade (1920–2003). Denne var i tiderna lika ofarlig som Vennamo – men ur hans parti växte sedan familjen Le Pens nationella front fram, och den är inte längre lika ofarlig.

Posti envisas den av samhället upprätthållna Posten nu med att kalla sig, enspråkigt, efter parentesen med ”Itella”. Det är oacceptabelt i vårt tvåspråkiga land. Det duger inte att hänvisa till ett privat bolags namn (Kone) som prejudikat. Ännu viktigare är förstås postens service, som inte får ytterligare försämras. Det är inte ett orimligt krav att posten ska kunna betjäna alla medborgare på regelbunden basis.

Presidenten har inte längre, enligt den nya grundlagen från 2000, samma maktbefogenheter och ställning som förr. Men presidenten har en roll som en ledande opinionsbildare, som en galjonsfigur för nationen, som överbefälhavare för försvarsmakten i fredstid och, tillsammans med regeringen, som ledare för vår utrikespolitik. Jag tror att vi nu har uppnått en rätt god balans mellan den parlamentariska makten och presidenten, och den nuvarande presidenten har använt sin ställning hovsamt och klokt.

Preventivt arbete är alltid bättre och blir också i längden billigare än att ingripa först då problemet redan är ett faktum, sjukdomen brutit ut, brottet har begåtts o.s.v. Det är kortsiktigt att negligera förebyggande åtgärder t.ex. i barnskyddet och mentalvården.

Privatisering av samhällelig service ska vi alltid se upp med. Visst kan och bör stat och kommuner kunna upphandla tjänster från den privata och tredje sektorn, men ansvaret kan aldrig privatiseras.

Produktivitet är en god målsättning även i den offentliga sektorn, men produktivitetsmål får inte såsom nu i Helsingfors användas som ett svepskäl för att skära ner på servicen.

Prognoser är viktiga i all samhällsplanering, men riskerar lätt att bli självuppfyllande om de tillåts styra alltför strikt. Om t.ex. en utflyttningsbygd blint tror på en pessimistisk befolkningsprognos låter man kanske bli at försöka vända utvecklingen. Eller ta finlandssvenskarnas antal som exempel: vi har gäckat de pessimistiska prognoserna i den stora emigrationsvågens kölvatten (från femtiotalet till sjuttiotalet, till Sverige) och upplever nu en tillväxt t.ex. i Helsingfors.

Progressiv betyder ju egentligen bl.a. framstegsvänlig, men har fått sin speciella betydelse i inkomstbeskattningen. Progressiviteten, det att skatteprocenten stiger med stigande inkomst, baserar sig helt riktigt på principen att var och en ska bidra enligt sin förmåga.

Propaganda översköljer medborgarna särskilt inför val.  Det gäller alltid att genomskåda den, sovra bort överorden och sedan se vad som blir kvar.

Putins Ryssland har börjat uppträda aggressivt mot sina grannar, och det är ytterst illavarslande. Samtidigt kränks de egna medborgarnas grundläggande rättigheter såsom yttrande- och åsiktsfriheten. Var Gorbatjovs glasnost och perestrojka och friheten under Jeltsins tid bara korta parenteser, lik Kerenskijs regering 1917 mellan tsarväldet och den kommunistiska diktaturen? Men låt oss inte stämpla det stolta ryska folket för sin ledares skull. 

Påtryckning utsätts också riksdagsledamöter för då de ska fatta beslut, men det gäller att kunna stå på sig.

 

Quo vadis, Finland? Vår självständiga republik fyller 100 år om två år. Vart är vi på väg? Vi har mognat från en trevande ung republik som fick en olycklig start då frihetskriget övergick i ett inbördeskrig, över trettiotalets ekonomiska depression med Lapporörelsens framfart, lidandet men också den nationella enigheten under våra krig, den tunga återuppbyggnaden av ett reducerat fosterland, våra decennier i skuggan av en kommunistisk diktatur till stundom hotfull granne, men också vår framgångsrika balansgång under det kalla krigets dagar med målmedvetna närmanden till väst genom medlemskapen i Nordiska rådet, FN, Efta och Europarådet, och fram till dagens position som en entydigt västeuropeisk medlemsstat i Europeiska unionen. Vi bör kunna se med tillförsikt mot nästa sekel som självständig stat. Men vi måste klara alla nya utmaningar, från klimatförändringen, andra miljöhot och de nya säkerhetshoten, över den inre sammanhållningen trots nyfattigdom och behovet av att integrera de invandrade händer och hjärnor vi behöver, till vår ekonomiska konkurrenskraft i ett alltmer integrerat Europa och en allt mer globaliserad värld. Finland är inte färdigt än. Varje generation ska få sätta sin prägel på utvecklingen, på den grund tidigare generationer har lagt.

 

Radio och tv skulle vi inte ha på svenska i detta land utan skattefinansierade Yle, född även under namnet Finlands Rundradio. Jag försvarar redan därför både Yles ställning och ”tvångsfinansiering” i vått och torrt. Och visst vill vi ha maximal utdelning på våra skattepengar, i form av Yle också på webben och genom Arenan. Jag hoppas ändå att man åtminstone på svenskt håll kan hitta en formel för samarbete mellan Yle och våra privata, fondägda dagstidningar i ekonomiskt trångmål. Det borde gå att hita synergier som bägge parter skulle vinna på. Och framför allt tittarna/lyssnarna/läsarna!

Rasism hör till de fenomen vi ska tillämpa nolltolerans på. Rasister avslöjar bara sin egen dumhet. Människor i olika länder är förstås olika, till både utseende och beteende. Men varför skulle ett utseende eller beteende vara förmer än något annat? Nej, dumhet, helt enkelt. Små barn är aldrig rasister, det är något de ”lär” sig då de blir äldre. Vad säger det om de vuxnas ansvar som modeller och hur vi har levt upp till det?

Rationalisering är förstås i grunden och bokstavligen tolkat ett positivt begrepp: man gör något förnuftigare än tidigare. Men tyvärr har begreppet ofta fått en negativ klang, t.ex. då företag rationaliserar bort folk, särskilt äldre arbetstagare som kunde ha haft mycket att ge. Det är bra att det finns regler på arbetsmarknaden så att man inte kan behandla mångåriga medarbetare riktigt hur som helst. Och ändå händer det.

Realism måste naturligtvis prägla politiska beslut, men det måste vara tillåtet med lite idealism också! Utmaningen är att omsätta idealism i realism. Eller, annorlunda uttryckt, förankra realismen i idealism, alltså i värderingar.

Realpolitik förknippas ofta med det vi kallade Paasikivi–Kekkonen-linjen i vår utrikespolitik efter kriget, då vi lyckades balansera mellan väst och öst, och tog lite mer hänsyn till vår östra granne än vad som alltid hade varit motiverat. Citatet ”All vishets begynnelse är att erkänna fakta” tillskrivs ofta Paasikivi, och finns också inristat på statyn över honom i Helsingfors centrum. I själva verket var det Bismarck som präglade uttrycket. Men oberoende av upphovsmannen är det förstås en visdom. Realpolitik är nog en dygd, men får inte utövas till vilket pris som helst.

Recession definieras som negativ ekonomisk tillväxt (jo, så heter det, trots att det inte är någon tillväxt…) under två på varandra följande kvartal. Med den definitionen har både Finland och nästan hela Europa upplevt recessioner under de senaste åren. Men jämfört med den stora depressionen som drabbade hela västvärlden i början av 1930-talet är detta ändå lindrigt. Välfärdssamhällena har också utvecklats mycket sedan dess, och de sociala skyddsnätverken har nu varit så mycket starkare. Men det betyder naturligtvis inte att vi kan bortse från problemet. Det är bara nyttigt att sätta in problemen i ett historiskt perspektiv och minnas proportionerna.

Referendum, folkomröstningar, skrev jag om under F. Men jag upprepar för säkerhets skull: liksom vi folkomröstade om EU-medlemskap ska vi också folkomrösta om Natomedlemskap, om vår regering och riksdag och president föreslår ett sådant. Det är ett så stort steg att folket måste få säga sitt.

Reformer tycks ibland vidtas lite som ett självändamål. Eller så vidtas de inte alls, utan rinner ut i sanden, som under regeringen Stubbs tid… Ingen social- och hälsovårdsreform, för att regeringen hade glömt att kolla om förslaget var grundlagsenligt. Ingen metropolförvaltning, som i bästa fall kunde ha varit ett vettigare alternativ än en stor kommunfusion till en jättemiljonstad i huvudstadsregionen – som i och för sig heller inte blir av. Ingen reform av sametingslagen som hade gett oss en rättvisare definition av vem som är same. Ingen reform som skulle ha gett papperslösa rätt till elementär hälso- och sjukvård. Bara för att nämna några av de allra senaste exemplen. Tur att vi har riksdagsval, för vi behöver en ny regering under en ny statsminister!

Regler är lika nödvändiga som lagar i ett organiserat samhälle. Men nog finns det regler som man kunde rensa i, för att göra vardagen lättare både för medborgarna och för näringslivet, särskilt småföretagen.

Regeringen har gått från relativ klarhet under Katainens tid till allt större oklarhet under Stubbs ledning. Men visst var redan den ursprungliga basen med sex partier från kokoomus på högerkanten till vänsterförbundet alltför brokig – nog för att motsvarande bas fungerade bättre under Lipponens ledning …

Register behövs, t.ex. i hälso- och sjukvården. Men vi har alltför många olika register och datasystem som inte kommunicerar med varandra. Plats för registerrationalisering, alltså! Men samtidigt bör vi se upp med riskerna för att den personliga integriteten kränks.

Reklam är jag personligen rent ut sagt allergisk mot. Under reklampauser i tv gör jag allt annat utom ser på reklamen. Tidningarnas annonser märker jag knappt då jag bläddrar. Skrikig radioreklam är det allra värsta som finns. Men jag inser förstås att marknadsekonomin inte skulle fungera helt utan reklam. Och månne jag inte tvingas göra lite valreklam själv under de närmaste veckorna…

Rekreation behöver vi alla, men rekreationsformerna varierar starkt från individ till individ. För många är en god bok den bästa rekreationen, för andra friluftsliv, idrott, resor – ja, vad som helst. Samhällets uppgift är att tillhandahålla och uppmuntra till det vi själva vill göra, inte att påtvinga oss vissa mönster.

Religion ska respekteras, inte förlöjligas eller hånas. Religionsfriheten är helig, den enda restriktionen är att lagar bör respekteras. Finland har aldrig varit religiöst helt homogent. Utöver lutheraner och ortodoxa har vi ju alltid haft katoliker. Kristna frikyrkor har vi likaså många av. Också judendomen har funnits i Finland i århundraden, även om vi som sista land i Europa först 1917 gav judarna medborgerliga rättigheter. Och Helsingfors lär, tack vare tatarerna, ha Västeuropas äldsta muslimska begravningsplats, vilket vi kan vara stolta över. Låt alla blommor blomma – eller snarare, i detta fall, var och en bli salig på sin tro. Själv är jag son till en luthersk präst, och en lutheran som betonar Nya Testamentets bud om kärlek till medmänniskan.

Respekt är viktigt också i politiken. Man måste respektera varandras åsikter och ståndpunkter och framför allt varandras rätt till dessa åsikter och ståndpunkter. Också politiska motståndares.

Resultat är det enda som sist och slutligen räknas i politiken. Därmed inte sagt att alla medel vore tillåtna för att nå dessa resultat. Men det räcker inte med att prata – eller skriva – om man inte får något till stånd.

Resurser råder det alltid brist på för att upprätthålla och utveckla samhällets alla funktioner. Det gäller att vid behov kunna prioritera. Själv prioriterar jag alltid de svaga och de fattiga högst. Till de svaga hör barnen, och en del av dem lever också i fattiga familjer. Till de svaga och fattiga hör också många äldre. Och inte minst de handikappade.

Rikedomar finns det av många slag, inte bara materiella. Kulturell mångfald är en sådan, immateriell rikedom. Låt os förkovra den!

Riksdagen har jag redan arbetserfarenhet från, inte som ledamot förvisso (jag blev dock andre ersättare i valet 2011), men som generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen i drygt fyra års tid, 2009–2013. Jag känner alltså till rutinerna och skulle i det avseendet vara redo att från första dag ta itu med jobbet.

Romerna har i snart sagt alla tider och alla länder varit förföljda och diskriminerade. Ofta glömmer vi bort att romerna i Hitlers Tyskland sattes i koncentrationsläger, precis som judarna. Men var är Europas dåliga samvete i det avseendet? I först hand har varje land där det bor romer ansvar för att behandla dem jämlikt med andra medborgare, respektera deras seder och bruk och att i positivt avseende integrera dem. I nyckelställning är dels utbildningen för barn och unga, ja även för de vuxna som kan ha gått miste om utbildning då de var unga, och dels arbetslivet. Men EU måste också gå in med stödåtgärder, eftersom romerna i stor utsträckning bor i Europas fattigaste länder som Rumänien och Slovakien. Själv har jag varit återhållsam med att ge pengar till romska tiggare på våra trottoarer, eftersom man inte kan veta i vems ficka slantarna hamnar, men akut sjukvård, tak över huvudet och mat för dagen borde ett civiliserat samhälle kunna erbjuda dem. Men, som sagt, viktigast är att ta hand om dem i deras hemländer.

Ryssland skrev jag om under P som i Putin. Det är lite svårt, men samtidigt nödvändigt att kunna särskilja begreppen …

Råvarorna är inte oändliga, utan vi måste hushålla med naturresurserna så att de räcker till också för kommande generationers behov. Det gäller inte minst vissa metaller, och lösningen heter återvinning och återanvändning. Fossila bränslen kan däremot inte återvinnas och återanvändas, sedan de en gång bokstavligen gått upp i rök. Därför måste vi spara på dem.

Rättssamhället måste fungera så att alla inte bara objektivt sett har ett garanterat rättsskydd, utan också subjektivt kan uppleva att detta rättsskydd fungerar. Det gör alltför många inte nu.

Rättvisa är naturligtvis ett tänjbart och ofta relativt begrep, men icke desto mindre ett värde som måste vara vägledande i politiken. Rättvisa betyder inte t.ex. att alla ska ha precis samma lön eller så, utan att alla ges lika möjligheter i livet och behandlas jämbördigt. Särskilt beskattningen måste vara rättvis så att alla bidrar enligt betalningsförmåga.

 

Samarbete behövs i politiken. Inget parti kan ensamt regera Finland, allra minst ett mindre parti som mitt SFP. Vi måste också i fortsättningen visa samma prov på samarbetsförmåga som gett oss en plats vid regeringsbordet i 36 års tid utan avbrott, alltså under nio riksdagsperioder. Låt oss ta sikte på en tionde!

Samerna är Finlands ursprungsbefolkning och bör därför bemötas med särskild hänsyn och respekt. Det var en skandal att den avgående riksdagen på sluttampen lyckades sabotera den nödvändiga revideringen av sametingslagen, som hade gett en mer adekvat definition av vem som är same, och hade bäddat för en ratificering av ILO-konventionen om ursprungsfolk. Finland ställde sig vid skampålen.

Samhället är ansvarigt för den service medborgarna har rätt att få i en välfärdsstat. Visst kan tjänsterna köpas upp av privata företag eller den tredje sektorn, men ansvaret för kvaliteten och priset kan aldrig delegeras bort.

Samlingspartiet har under flera partiledare, från Harri Holkeri över Ilkka Suominen till Jyrki Katainen, lyckats framstå som ett rätt sympatiskt och moderat, ja rentav lite socialt sinnat och nästan liberalt parti. Den tiden är tydligen åtminstone för tillfället förbi. Jag hade hoppats på kunniga Jan Vapaavuori som saml-ledare, men nu flyr han tyvärr i stället landet.

Samvetsfrågor anses undantagna från kravet på partidisciplin i riksdagen. Men vilka frågor är samvetsfrågor, och vilka inte? Enligt praxis är etiska och moraliska, och särskilt till sexualitet anslutna ärenden sådana – men av någon orsak också t.ex. inställningen till kärnkraften. Visst tangerar den etik och moral, men varför anses inte etableringen av annan potentiellt miljöfarlig industri vara det?

Sanktioner har varit EU:s i och för sig lite tama reaktion på Rysslands framfart i Ukraina. Det är självklart att Finland ska följa EU:s gemensamt överenskomna linje, men eftersom Finland hör till de länder som ekonomiskt drabbas allra värst av sanktionerna bör vi ha rätt till kompensation från gemensamma EU-pengar, insamlade också av dem som själva knappt alls berörs. En drastisk parallell kunde vara att det var föga överraskande att länder som Kanada och Storbritannien var ivrigast med att förbjuda infanteriminor. Kanadas enda landgräns är som känt den mot USA, medan Storbritannien inte har någon annan landgräns än den korta på norra Irland…

Segregering av befolkningen, särskilt i större städer, på basis av etnicitet och social ställning måste med alla tillbudsstående medel motarbetas. En effektiv metod är att bygga hyres- och ägarbostäder om vartannat. Visst kan det ha sin charm att som i New York och andra världsmetropoler ha ett China Town, ett Korea Town, ett Little Italy o.s.v. men Helsingfors och våra andra större städer behöver inga sådana – liksom inte områden med bara utpräglade hyreskaserner.

Service ska prioriteras högre än inkomstöverföringar, enligt SFP:s valprogram. Jag vill nog nyansera det lite. Basutkomstskyddet med arbetslöshetsstöd, utkomststöd, barnbidrag, föräldraledighet, sjukdagpeng m.m. ska inte rubbas. Men visst är samhällsservicen lika viktig för särskilt mindre bemedlade medborgare. Det gäller alltså, än en gång, att balansera rätt mellan olika behov.

Serviceboende är egentligen ett perfekt mellanting mellan att på äldre dagar eller som handikappad bo kvar hemma, och att bo på ett äldreboende eller vara intagen för regelrätt institutionsvård.  Min mamma, 92 år och sedan i fjol rullstolsburen, har i Folkhälsans Seniorhus hittat just detta perfekta mellanting: en egen liten ägarbostad med ”köksvägg” (snarare än bara kokvrå) i vardagsrummet och ett sovrum, men med service såsom lunch och frisörska i huset och vid behov också tillgång till jourpersonal dygnet runt. Skulle unna alla äldre sådana förhållanden, då det bara är möjligt.

Sjukvården är, trots all kritisk debatt, på en hög nivå i vårt land. Frågan är bara om den kunde skötas ännu effektivare och till lägre kostnader. Här bör man minnas uppdelningen i grundläggande hälso- och sjukvård, som nog kan skötas av kommunen eller vid behov några kommuner i samarbete, och specialistsjukvården som kräver större befolkningsunderlag. Den senare har länge i Nyland med framgång skötts av HNS och HUCS, och frågan är varför man borde reparera det som inte är sönder.

Självständigheten uppnådde vi efter att vi varit lyckliga nog att i ca 800 års tid ha varit en del av Sverige – i stället för att vi hade erövrats av feodala tyskar eller ryssar – och sedan lyckligtvis fick en autonom ställning i det ryska riket. I motsats till t.ex. de baltiska länderna har vi lyckats försvara vår självständighet oavbrutet i snart hundra år. De som hävdar att Finland i och med EU-medlemskapet förlorade sin suveränitet beaktar inte att inget land i dagens globaliserade värld av ömsesidiga beroenden är helt suveränt. I själva verket har EU-medlemskapet stärkt Finlands ställning som en självständig stat bland andra.

Skarvar och Sälar är ståtliga respektive söta djur. Men ack, vilken skada de ställer till med för fiskerinäringen, och för skarvens del dessutom på kobbar, skär och holmar i skärgården. Sälstammen måste hållas under kontroll, och skarven skulle för min del få söka sig till andra (sällare) jaktmarker helt och hållet.

Skatterna har jag behandlat under B som i Beskattning, och olika skatteformer under respektive namn.

Skolan ska prioriteras högt då vi gör undantag från den allmänna sparivern. Utbildningen (återkommer under U) är ju en investering i barnens och därmed landets framtid.

Skulder börjar Finland ha för mycket av, då räntekostnaderna far iväg med pengar som så väl skulle behövas för andra ändamål. Men Finland är ju landet som alltid har betalat sina skulder, och ska förbli det. Lite sämre har vi varit på att betala vår hedersskuld till våra krigsveteraner och t.ex. dem som internerades under och efter krigen. Nu är det bråttom om vi ska hinna innan det är för sent.

Skärgården ligger särskilt finlandsvenskarna nära om hjärtat. En del av oss bor i skärgården året om, mycket fler har sina rötter där och ännu fler har sommarstugor eller bekanta att besöka ute ”i skären”, med kort ä-ljud. Själv hade jag privilegiet at få tillbringa mina allra första somrar ute på Helsingforsförsamlingarnas lägerområde på Lekholmen i stadens östra skärgård. Då jag som barn och ung bodde i Pernå rörde vi oss mycket i Pernå vidsträckta skärgård, både med roddbåt, aktersnurra och (andras) större motorbåtar, och då jag blev aktiv i SU blev det på sjuttiotalet många somrar på lägergården på Kirjais i Nagu. Någon sommarstuga i skären har vi tyvärr inte haft råd med. Samhället måste med hjälp av kommunikationer och annan service möjliggöra att skärgården förblir bebodd, främja skärgårdens huvud- och binäringar och framför allt hålla Östersjön ren så att också våra barnbarn tryggt kan simma i havet.

Social tror jag mig vara i betydelsen sällskapsmänniska ( J ), men mycket viktigare är förstås att i sin politik tänka socialt, alltså på dem som har det svårt. Det har jag en uppriktig vilja att göra.

Socialdemokratin har gjort mycket gott för det nordiska välfärdssamhällets uppbyggnad, i samarbete med framstegsvänliga borgerliga krafter. Jag hör inte till dem som anser att socialdemokratin har överlevt sig själv, men rörelsen måste förnyas i mer individvänlig och mindre kollektivinriktad riktning. Och en gång för alla ge upp socialismen som mål. Jag vill gärna samarbeta över det som i Sverige skulle kallas blockgränsen, men som lyckligtvis hos oss inte är lika cementerad.

Socialvården riskerar att bli den lidande parten då social- och hälsovården nu i vällovligt syfte integreras på både kommunal och regional nivå. T.ex. HNS fungerar väl som upprätthållare av specialistsjukvården, men jag är inte säker på att en så stor apparat är den rätta för att sköta t.ex. äldrevården i Lappträsk eller rusvården i Hangö… I Helsingfors har vi redan upplevt att hälsovården har dragit det längre strået i integreringen, medan särskilt den svenska socialvården har splittrats och reducerats. Vi jobbar dock hårt för att restaurera den.

Soffliggare undergräver demokratin. Var och en som låter bli att rösta i val överlämnar frivilligt sin rösträtt till dem som röstar. Jag har ännu aldrig legat på sofflocket i ett val, och om det händer att jag någon gång inte röstar skulle det i så fall vara i medvetslöst tillstånd i en sjukhussäng, inte på en soffa.

Solidaritet var, i formen fraternité, broderskap, ett av honnörsorden redan för den franska revolutionen. I dagens värld kan solidariteten inte begränsas till det egna landet, utan måste vara global.  Solidariteten börjar med de svaga och ensamma i den egna nära kretsen, sträcker sig över de mindre bemedlade i landet som helhet och slutar inte i Ukraina eller Syrien utan måste sträcka sig över hela jordklotet. Jag försöker leva som jag lär, och är därför regelbunden Unicef-donator och har två fadderbarn i Filippinerna. Och vill att mina skattepengar ska användas också till bistånd.

Språkbad för att lära sig ett nytt språk redan i dagis eller de lägsta skolklasserna är en utmärkt idé. Barnen är i den åldern mest mottagliga och lär sig snabbt. Målet borde vara att varje barn i dagis, förskola och de första skolklasserna lär sig grunderna i minst ett språk utöver modersmålet, gärna det andra nationalspråket men också något utländskt språk.

Spårtrafik är både ekologiskt och ekonomiskt det bästa kommunikationsmedlet, alltså tåg men i storstäder kompletterat med metro och spårvagn. I Helsingforsregionen har vi satsat och satsar stort på närtågstrafik med korta intervaller, en ny ringjärnväg via flygplatsen som öppnar i sommar, västmetron till Esbo, allt fler nya spårvagnslinjer också till nya stadsdelar och så småningom förhoppningsvis den s.k. Centrumslingan och tvärtrafik med snabbspårvagn.

Stadsfullmäktige i Helsingfors har varit en god träning inför ett riksdagsuppdrag. Vi är ju 85 ledamöter, och mötena liknar ganska mycket riksdagsplena.

Statsfinanserna måste så småningom fås i bättre skick. Vi måste stegvis minska låntagningen med sikte på balans mot slutet av årtiondet. Jag har behandlat ämnet under flera olika rubriker.

Statsminister borde Alexander ”Selfie” Stubb aldrig ha blivit – se nedan under Stubb. Vi behöver nog en mer seriös typ på den posten, en ny Lipponen, Vanhanen eller Katainen. Själv tror jag att Juha Sipilä har de rätta förutsättningarna.

Starkvarorna ska stanna hos Alko, även om vi skulle släppa in vin och starköl i livsmedelsaffärer – vilket jag finner både onödigt och skadligt. Matbutikerna skulle heller aldrig kunna leva upp till Alkos service då det gäller sakkunskap.

Strukturreformer är ofta nödvändiga, då gamla strukturer stelnat i sina former och inte längre svarar mot dagens behov och effektivitetskrav. Men i likhet med en del andra i och för sig positiva begrepp har också detta fått även en negativ klang, och det i två avseenden. Ibland – som t.ex. då man drog in länen och ersatte dem med två parallella statliga regionförvaltningsorgan – har man lätt fått uppfattningen att strukturer reformeras för reformens skull, alltså som ett självändamål. Och ibland döljer sig en krassare verklighet bakom det vackra ordet: man måste spara, och kallar nedskärningar och försämringar ”strukturella reformer”. Större ärlighet och mindre begreppsförvirring, tack!

Stubb var en god MEP, en pigg utrikesminister och en kompetent Europa- och utrikeshandelsminister. Men han verkar vara ett levande bevis på teorin om att det alltid finns en risk för att en person i sin karriär når precis en nivå högre än vad kompetensen egentligen skulle räcka till för. Som statsminister har han varit en katastrof för landet, och alldeles särskilt för sitt parti.

Svenska folkpartiet har varit mitt parti alltsedan jag som 14-årig gick med i Svensk Ungdom 1967. Min första partidag var jag med på 1969, som 16-åring, och sedan dess har jag missat bara en enda partidag, 1997 då jag måste vara i Bryssel för att bli invald i styrelsen för European Federation of Journalists. Det har därmed blivit 45 partidagar hittills, det första dussinet som SU-delegat, sedan i 27 års tid som journalist och sedan som tjänsteman hos riksdagsgruppen. Det skulle förstås kännas fint att delta i sin femtionde partidag som sittande riksdagsledamot… För mig har SFP alltid varit det liberala partiet med ett socialt samvete, i den politiska mittfåran, och jag hoppas att det förblir ett sådant. Men naturligtvis omspänner partiet hela den borgerliga skalan från moderat höger till socialliberaler. Då den borgerliga Alliansen bildades i Sverige av moderater, folkparti, center och kristdemokrater konstaterade jag att Sverige äntligen hade fått sin motsvarighet till SFP. 

Svenskan är i Finland ett av de två nationalspråken, men ändå samtidigt i praktiken ett minoritetsspråk. De olyckskorpar som särskilt på 1960- och 1970-talen förutspådde finlandssvenskarnas snara undergång kunde inte ha misstagit sig mer. Efter nedgången p.g.a. att upp till 60 000 finlandssvenskar emigrerade till Sverige under efterkrigsdecennierna har antalet förblivit någorlunda konstant, strax under 300 000, vilket motsvarar närmare sex procent. Men kampen för att bevaka språkgruppens behov är ständigt pågående. Det är alltid SFP som står för initiativen, men partiet kan ju inte ensamt bestämma, utan måste värva andra partier för vår sak. Därför är det också så viktigt att SFP sitter med i regeringen. Men det är klart: t.ex. den obligatoriska skolsvenskans fortbestånd i finska skolor bestäms av språkmajoriteten.

Svenska riksdagsgruppen består som känt av två i princip jämbördiga parter: SFP och Åland. Den förra parten är förstås större än den senare, men under flera riksdagsperioder har det åländska mandatet varit avgörande för att riksdagsgruppen ska vara representerad i samtliga riksdagsutskott. Samarbetet är alltså guld värt – för bägge parter, eftersom också den åländska ledamoten har stora fördelar av att vara en del av en större grupp. Samarbetet mellan SFP och de borgerliga partierna på Åland har ju fungerat också i EU-val, till samma ömsesidiga nytta. Åland har haft och har en garanterad post i SFP-meppens stab, och vår MEP företräder ju också de åländska väljarna.

Sverige är och förblir vår bästa vän och partner i världen. Det har förstås sina historiska orsaker, men också utan de historiska banden hade våra två länder stått varandra närmast. Det är inte bara det svenska språket som förenar, plus samiskan i norr och faktiskt också finskan som alltid har varit närvarande i Sverige – visste ni förresten att den första orten där det predikades på finska i en kyrka var Stockholm? Förklaringen är enkel: Olaus Petri hann reformera kyrkan och överge latinet som kyrkospråk lite innan Micael Agricola hann följa exemplet i Åbo… Men också samhällsskicket – helt bortsett från den lilla skillnaden mellan en republik och en konstitutionell monarki – är i det närmaste identiskt. Näringslivet i de båda länderna är starkt integrerat. Vi är båda med i EU och bägge står utanför militäralliansen Nato. Och släktbanden är många. Det är bara på idrottsarenorna vi är varandras – kära – ärkefiender. Och så förstår vi ju inte varför svenskarna vill hålla fast vid sina tre kronor, eller hur många de nu är, då de egentligen förband sig att införa euron…

Säkerhetspolitik är det övergripande begreppet för utrikes- oh försvarspolitiken. Försvaret har jag behandlat under F och utrikespolitiken följer under U. Ge er till tåls. S-avsnittet blev långt ändå.

 

Taktik måste man ibland tillgripa också i politiken, men bättre är förstås alltid att ha en mer långsiktig strategi. Och taktiken får inte förvandlas till ett smutsigt taktikspel,

Talesman för sina väljare vill och bör en riksdagsledamot vara – se vad jag skrev om ombudsman under O!

Talvivaara skrev jag om under G som i gruvor. Sedan dess har det uppenbarat sig en brittisk investerare som är villig att köpa verksamheten. Den goda nyheten är i bästa fall att gruvan kan öppnas igen, erbjuda arbetsplatser och ge oss exportintäkter. Den dåliga nyheten är att åter en finländsk gruva hamnar i utländska händer. Som jag skrev under G: Vart har vårt gruvkunnande försvunnit? Sedan Outokumpus storhetsdagar, alltså.

Tandvården har av för mig helt obegripliga skäl behandlats styvmoderligt i den offentliga vården, och länge stod den ju helt utanför sjukförsäkringen. Många kommuner med Helsingfors i spetsen har långt ifrån den kapacitet som skulle behövas för att inom rimlig tid kunna erbjuda sina invånare tandvård i kommunal regi. Därför har de tvingats upphandla tjänster av privata tandläkarstationer – vilket i och för sig är helt ok. Men då man inte får tid för en granskning av garnityret är det svårt att komma in i vårdrullorna – och resultatet är att tänderna hinner bli i sämre skick och vården därför blir bara dyrare. Samtidigt vet vi att tandhälsan är central för totalhälsotillståndet, och att tandinfektioner kan vara fatala. Det är ju inte för ros skull den som ska genomgå en större operation först måste få sina tänder lagade. Vilken är lösningen? I dagens och de närmaste årens ekonomiskt trängda läge är det säkert orealistiskt att tänka sig en större satsning från det offentligas sida på tandvården, men nog måste den ges hög prioritet då – om – tiderna blir bättre! Men inte får den under tiden undantas från sjukförsäkringen.

Teckenspråket ligger nära mitt hjärta, eftersom min farfar var döv, eller dövstum som det kallades på den tiden. Hans dövhet var inte medfödd, utan en svit av scharlakansfeber vid två års ålder, på 1890-talet. Eftersom också min farmor hade svårt nedsatt hörsel blev teckenspråket min pappas och hans syskons andra modersmål. Som präst i Pernå hade pappa scouting- och skriftskolverksamhet i den dåvarande dövskolan i Borgå, och det var han som långt senare lärde president Tarja Halonen – familjebekant till min bror – lite teckenspråk. Själv lärde jag mig aldrig mer än att jag kunde kalla farfar till mat- eller kaffebordet och lite till. Jag kan också teckna mitt namn: Björn tecknas förstås som namnet på djuret (ett kors med handen över näsa och läppar för att beskriva björnens kluvna nos) och så hade min farfar ett smeknamn på basis av att han som en gentleman av den gamla stammen alltid bar manschetter (man visar var manschetter finns på ärmarna). Gamla döva som kände farfar förstår alltjämt vad jag menar då jag tecknar mitt namn på det här sättet, trots att farfar dog redan 1974. I varje händelse vill jag som riksdagsledamot bryta en lans för teckenspråkens – vi har ju två, ett finskt och ett finlandsvenskt – ställning. På gott och ont har vi ingen särskild svensk dövskola längre i Finland, utan de barn som inte kan integreras i grundskolor är hänvisade till utbildning i Sverige.

Teletjänster har vi gott om i Finland, med en relativt hård konkurrens mellan särskilt tre huvudaktörer, vilket håller priserna nere. Men en sak borde fixas, för att rationalisera och att inte behöva förfula landskapet med alltför många telemaster: masterna borde vara gemensamma för alla operatörer, lämpligen ägda av ett fristående bolag.

Terrorismen har krupit allt närmare Finland, nu senast genom attentaten i Köpenhamn. Tyvärr går ingen helt säker, inte ens vi här i Finland. Vi måste vara på alerten, och låta skyddspolisen göra sitt preventiva jobb. Alla de som har rent samvete behöver ju inte oroa sig för övervakningskameror, telefonavlyssning och mejlkontroll – förutsatt förstås att vi kan lita på att övervakarna inte intresserar sig för annat än huvudsaken. Det är lätt att säga att vi ska förebygga terrorism genom att utrota fattigdomen i världen, lösa etniska och religiösa konflikter på fredlig väg och överbrygga klyftorna mellan folk, kulturer och religioner, och det ska vi naturligtvis försöka göra. Men vi måste nog också förebygga och bekämpa terrorism med polisiära metoder.

Tillväxt behöver vi för att kunna minska underskottet i statsfinanserna och trygga välfärden på sikt. Det har också de insett som förr om åren med ekologiska motiveringar talade för nolltillväxt. Redan då föredrog jag begreppet selektiv tillväxt, för att beskriva att vi inte kan ha en oändlig materiell tillväxt som tär för hårt på råvaror och andra naturtillgångar, medan t.ex. tillväxten i servicesektorn ju bara marginellt tär på naturresurserna. Och förnybar energi är ju – just det, förnybar.

Tjänster är alltså det vi kan och bör satsa på, också som exportprodukter. Know-how på olika sektorer, elektroniska tjänster o.s.v.

Tolerans hör till de allra viktigaste värderingarna i livet. Det enda jag inte kan tolerera är intolerans.  Men samtidigt bör vi minnas att tolerans strängt taget är ett svagare ord än acceptans, för att inte tala om respekt. Om vi bara ”tolererar” det som i något avseende är annorlunda än vi själva betyder det ännu inte att vi omfamnar det, vilket vi borde göra.

Transportbranschen är illa trängd i Finland. Utländska transportföretag, framför allt ryska men också baltiska och polska, som har lägre arbetskraftskostnader, kan tanka billigt bortom gränserna och ofta har äldre och sämre fordon håller på att ta över landsvägstransporterna med långtradare. Det här är ett lönsamhets- och sysselsättningsproblem, men också en trafiksäkerhetsangelägenhet. Varföre har vi inte vägavgifter för utländska fordon, som i så många andra länder?

Tredje sektorn är ju den som befinner sig i terrängen mellan den offentliga sektorn och den rent privata, även kallad kommersiella eller vinstdrivna. Av den tredje sektorn förutsätts att den inte genererar vinst, åtminstone inte utöver vad som återplaceras i verksamheten. Den är därför guld värd som ett fullgott komplement och alternativ till den offentliga sektorn. På svenskt håll i Finland har vi proportionellt sett en starkare tredje sektor än på finskt håll, liksom vi överlag har fler organisationer av olika slag som dessutom har lyckats samla ihop kapital för att driva sin verksamhet. Folkhälsan är den största enskilda organisationen, men det finns många andra som t.ex. upprätthåller äldreboenden, daghem och samlingslokaler av olika slag. Utan den tredje sektorns starka roll skulle den svenska servicen i Finland vara mycket mer begränsad. Den är en trygg partner då kommunerna upphandlar tjänster.

Trepartssamarbete har delvis oförtjänt fått ett dåligt rykte för att det inte alltid håller sig till sin läst, arbetsmarknaden, utan vill börja styra och ställa om annat också, över de demokratiskt valda beslutsfattarnas huvuden. Men minns att det utöver arbetsgivar- och arbetstagarparter finns också en tredje part i samarbetet: staten, som står för det demokratiska elementet. I EU kallas motsvarande samarbete mellan arbetsmarknadsparterna och kommissionen ”social dialog”. Bara de tre parterna håller sig till det de ska befatta sig med är samarbetet nog en tillgång.

Tryckfriheten infördes i Sverige-Finland 1766 på finländskt initiativ– se Offentlighetsprincipen under O! Den fyller alltså nästa år 250 år. Hoten mot tryck- och yttrandefriheten kommer hos oss inte från myndigheters sida i form av censurförsök, utan från de extremister som inte accepterar en västerländsk tryckfrihet utan hotar med och utför terrordåd som syftar till att skrämma till tystnad. Vi kan inte ge efter för det hotet, men bör självfallet utnyttja tryckfriheten med god smak.

Trygghet behöver alla, precis som mat, dryck och tak över huvudet. Tryggheten har flera dimensioner: t.ex. den säkerhetspolitiska, den ekonomiska och så den svårgripbara men inte mindre viktiga icke-materiella, den där subjektiva känslan av att vara trygg. Alla är lika viktiga för den totala tryggheten.

TTIP är den engelska förkortningen för Transatlantic Trade and Investment Partnership, alltså det transatlantiska handels- och investeringspartnerskap som USA och EU planerar ingå. Frihandel, utan tullar och andra regleringar, är i princip en god sak. Frihandel har vi redan länge haft inom Europa, för vår del först inom ramen för Efta, sedan genom vårt frihandelsavtal med EEC och numera som medlem i EU. Frihandel främjar den ekonomiska aktiviteten och tillväxten. TTIP är dock förknippat med vissa problem som måste lösas innan det för Europas del kan godkännas. Framför allt måste mekanismen för att lösa tvister om investeringsskyddet utformas så att det blir förenligt med en europeisk rättsuppfattning. Det kan inte gå till så att ett amerikanskt företag, såsom i vissa fall i förhållande till andra länder, kan dra en stat inför skiljemannadomstol med anklagelser om att t.ex. landets tobakslagstiftning är ett orimligt handelshinder och strider mot investeringsskyddet. Sådana tvister ska lösas i oberoende domstolar. Och så måste de europeiska konsumenterna få garantier för att inte omärkta amerikanska GMO-produkter får fri tillgång till vår livsmedelsmarknad.

Turismen är en servicenäring med stor tillväxtpotential i Finland. Just nu har turistströmmarna från Ryssland radikalt minskat, men förhoppningsvis förbättras förutsättningarna snart för en ny uppgång. Minns att det bor lika många människor enbart i S:t Petersburg som i hela Finland. Också från andra närområden kan turister lockas till oss. Finnair har hittat en utmärkt marknadsnisch med sin trafik mellan Europa och Asien, men det skulle gälla att få passagerarna att göra fler uppehåll i Finland. Jag är inte säker på att ett Guggenheimmuseum skulle vara en effektiv metod för att locka fler turister, snarare är det vår orörda natur med skärgård, insjöar, skogar och fjäll som är vårt trumfkort. Och lugnet och – tystnaden.

Tvåspråkighet leder enligt den s.k. taxellska paradoxen lätt till enspråkighet, men det gäller institutioner såsom utbildningsenheter. Tvåspråkiga individer är en annan sak. Många kallar sig gärna tvåspråkiga, men när det riktigt gäller är det få som kan hävda at de har två likvärdiga modersmål. Därför kan man inte motivera brister i den svenska servicen med att ”alla finlandssvenskar ändå är tvåspråkiga och kan finska”. Enligt vår gällande språklag måste var och en välja ett modersmål som sitt. Möjligheten att registrera sig som tvåspråkig har dryftats, men det är inte säkert att svenskan i Finland skulle gynnas av att det i stället för närmare 300 000 svenskregistrerade skulle finnas t.ex. 150 000 svenskregistrerade och låt oss säga 250 000 som registrerat sig som tvåspråkiga. Ett minimivillkor för att ett sådant system skulle vara till nytta vore att de tvåspråkiga alltid skulle räknas den lokala språkminoriteteten i varje kommun till godo.

 

Ubåtar har Finland som känt inte, sedan vi i Parisfreden 1947 förbjöds inneha sådana. Visserligen har vi sedermera skaffat andra vapen som också förbjöds, men ubåtar har vi inte råd att skaffa. Men om det föreslagna försvarssamarbetet med Sverige blir verklighet får vi ju indirekt nytta av de svenska ubåtarna. Inte för att de visat sig vara till så stor nytta i jakten på främmande ubåtar. Men synergieffekter av våra marina styrkor är ändå ett stort framsteg.

Ukraina har tragiskt nog hamnat i kläm då Vladimir Putin fört in Ryssland på en farlig väg och har därför blivit en katalysator för de tillspetsade relationerna mellan västvärlden och Ryssland. Jag vill minnas att jag besökt Ukraina åtminstone tre gånger: en gång på Sovjettiden, en gång för kanske tio år sedan då landet hade inlett sitt närmande till EU, och så för bara ett par år sedan – och då uttryckligen på Krim. Jag var där tillsammans med bl.a. folktingets vice ordförande Kimmo Sasi för att föreläsa om relationer mellan språkgrupper – till föga nytta, tydligen. Ukraina har hela västvärldens stöd i försvaret av sin territoriella integritet, men vi ska också kunna förutsätta att landet behandlar sin ryska minoritet – och Krimtataterna – med respekt. Autonomi enligt Ålands modell för Krim och delar av östra Ukraina kunde i den bästa av världar vara lösningen. Tyvärr lever inte Putin i denna bästa av världar, och därmed inte heller Ukraina.

Undersökande journalistik behöver vi mera av. Vi kan vara stolta över några framstående exempel även på svenskt håll i Finland: t.ex. HBL:s djupdykning i vissa stiftelsers förehavanden och flera finlandssvenska tv-journalister har både på svenska och finska avslöjat missbruk av olika slag. En av dem belönades just välförtjänt med Bonniers stora journalistpris. Märk skillnaden mellan grävande journalister och de modiga ”visselpipsblåsare” (whistle blowers) som själva är en del av en myndighet, en organisation eller ett företag och som avslöjar sådant som de inte borde få avslöja, men som allmänheten rimligen bör få veta. I Sverige åtnjuter dessa ett särskilt skydd i grundlagen, i form av det s.k. meddelarskyddet. Ett sådant borde införas också hos oss. Grävande journalistik behöver meddelare, och meddelare behöver journalister för att få ut sitt budskap.

Ungdomen är vår framtid, lyder den lika slitna som sanna klyschan. Barnen och de unga måste prioriteras högt vid fördelningen av samhällets resurser. Varje euro som används för utbildning och annat som de unga behöver för att bli goda samhällsmedborgare och skattebetalare är ju en investering snarare än en kostnad. Dagens unga är såtillvida lyckligt lottade att de i betydligt högre grad än under tidigare decennier har både studiestöd och inte minst studerandeutbyte med andra länder. Då jag studerade var det bara studielån och närmast Interrail som gällde. Men så ska det vara: varje generation ska ha det bättre förspänt än den föregående. Vi äldre är mogna nog att inte vara missunnsamma. Och än finns det plats för förbättringar: fler studerandebostäder, fler läroavtalsplatser för dem som inte orkar sitta på skolbänken, större möjligheter även för yrkesstuderande att få praktik i utlandet o.s.v.

Universitet och högskolor har vi enligt min uppfattning i och för sig inte för många av, men visst måste vi prioritera vissa toppuniversitets resurser så att vi hänger med i den internationella konkurrensen om studerande, universitetslärare och forskningsförutsättningar.  De mindre högskolorna i landsorten kan gärna sammanföras till större enheter, med verksamhet på flera orter. Högskolorna har nämligen också en både psykologisk och konkret betydelse för regionerna och deras näringsliv.

Urbaniseringen har inte i Finland gått lika långt som på många andra håll i Europa och ute i världen. Men ändå bor över 60 procent av oss redan i städerna. Eller städer och städer. Bland städerna finns ju redan längs kusterna sådana som Karleby, Nykarleby, Närpes, Kristinestad, Pargas, Raseborg, Borgå och Lovisa som till största delen av arealen består av ren landsbygd. Fråga bara t.ex. Sideby-, Korpo-, Tenala- eller Liljendalborna! Rent ekologiskt är urbaniseringen ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan det spara på natur och resurser som drivmedel om befolkningen bor koncentrerat. Å andra sidan är naturen inte bara vildmarker utan också kulturlandskap som skogar, åkrar och ängar och de kräver att någon upprätthåller dem och sköter dem. Dessutom sparar stadsmiljöer inte nödvändigtvis mest på resurser då det ska byggas bostäder med infrastruktur och service för nya invånare samtidigt som motsvarande, befintliga infrastruktur på landsbygden får förtvina. Tyvärr är De gröna landsbygdens främsta motståndare då de blint tror på den förra tesen, och vill hindra landsbygden från att utvecklas. Jag vill ha en balanserad utveckling.

Utbildningen är i nyckelställning för vår framtida framgång som nation. Den för alla gemensamma grundskolan, med en så bred allmänbildning som möjligt, tar tillvara alla förmågor. Yrkesutbildningen är en snabb fil in i arbetslivet för dem som tidigt vet vad de vill göra och bli. Gymnasiet är för dem som siktar på akademisk utbildning eller ännu inte har bestämt sig för det kommande yrket. Utbildningen bör förbli avgiftsfri hela vägen upp till universitet, högskolor och yrkeshögskolor. Det betyder ju ändå inte att studierna är gratis, eftersom man redan från andra stadiets utbildning förutsätter en egen insats i form av läromedel, för att inte tala om kost och logi på främmande ort. Högskoleutbildningen bör förbli avgiftsfri också för utländska studerande, som ofta stannar i Finland och bidrar till vår ekonomiska framgång.

Utkomststödet, liksom grunddagpengen för långtidsarbetslösa, räcker inte nu till för en dräglig minimitrygghet för dem som särskilt på orter med höga levnadskostnader är helt beroende av dessa stödformer. Tyvärr har vi inte råd att höja summorna nu, utan får vara glada över den frivilliga, kompletterande insats som församlingarnas diakoniarbete och olika medborgarorganisationer står för.  Men framför allt är stödformerna ju avsedda som tillfälliga, i hopp om att förmånstagarna ska hitta ett jobb – eller få sin införtjänade pension. Ansträngningarna bör alltså koncentreras på at skapa arbetsplatser. Och så kunde de som lyfter utkomst- eller arbetsmarknadsstöd få förtjäna lite mer per månad genom deltidsjobb utan att det minskar stödet.

Utlänningar är vi alla, i världens alla länder förutom ett enda. Då vi besöker andra länder, eller i hundratusental har flyttat till dem, förväntar vi att vi välkomnas och behandlas väl. Varför mäter vi inte med samma mått då utlänningar vill bosätta sig i vårt land? Se invandrare under I!

Utmaningarna är legio inför nästa riksdags- och regeringsperiod: statsfinanserna måste så småningom fås i balans, skuldspiralen brytas och samtidigt de fattigas, de utsattas och de utslagningshotades behov tillgodoses. Också t.ex. utbildningen, äldrevården och försvaret måste få tilläggsresurser. Vi behöver ekonomisk tillväxt för att klara dessa utmaningar, och den bör därför främjas med alla tillbudsstående medel.

Utrikespolitiken har länge varit relativt oproblematisk, men också den har nu ställts inför nya utmaningar. Vi sköter ju numera huvudsakligen våra utrikesrelationer via EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, men upprätthåller också starka bilaterala relationer till våra grannländer i Norden och Baltikum, och inte minst till Ryssland. Och sedan kräver särskilt handelsrelationerna till länder i Nord- och Latinamerika, arabvärlden, Ost- och Sydostasien och inte minst biståndspolitiken sina resurser. I ledningen får vår utrikespolitik har en fungerande balans hittats mellan presidentens och regeringens ansvar.

Utslagning hotar många i vårt samhälle i dag. Den utbredda ungdomsarbetslösheten är den främsta orsaken, och den som samhället har de största förutsättningarna att eliminera. Men också alkohol, droger och t.ex. det växande spelberoendet bidrar, och det i alla ålderskategorier. Hemmet och släkten kan inte avsvära sig sitt ansvar, men samhället bör också göra allt för att förhindra segregering, isolering och utslagning.

Utsläppsrättigheterna skulle bli en stor handelsvara inom EU, men konceptet har hittills lite kommit av sig p.g.a. att lågkonjunkturen, ja recessionen, obönhörligt har minskat också på utsläppen så att få har behov av att köpa tilläggskvoter av dem som kan avstå från en del av sina. Jag har en obehaglig känsla av att systemet inte har vunnit allmän acceptans, redan för att det är lite svårt att förstå finessen med det.

 

Vaccinering eller inte, är frågan för en växande skara småbarnsföräldrar. Det finns ett mått av egoism hos vaccinvägrarna. Visst har man rätt att säga nej till vaccin – liksom till västerländsk medicin i allmänhet. Men förutom att man då riskerar sitt eget barns hälsa riskerar man också andra barns, eftersom det är med vacciners hjälp man mer eller mindre har kunnat utrota vissa livsfarliga barn- och andra sjukdomar, och ju fler vaccinvägrarna blir desto mer ökar risken för att sjukdomarna återvänder. Jag har låtit mina barn vaccineras, och rekommenderar det för andra.

Valdeltagandet skrev jag egentligen om under S som i Soffliggare. Jag är väl medveten om att mitt parti SFP gynnas av ett lågt valdeltagande, eftersom de svenska väljarna brukar rösta aktivare. Men trots det säger jag, på båda nationalspråken: gå och rösta – äänestäkää!

Valkampanj eller Valrörelse? I Finland använder vi oftast den förra termen, i Sverige för det mesta den senare. Men vi avser ju samma sak.

Vatten skrev jag om under D som i dricksvatten, men kan tillägga att sötvatten är en naturresurs om vilken det sagts att det kommer att utkämpas krig om det såsom hittills kring oljan. I Finland kan vi skatta oss lyckliga, men måste värna om både grundvattnets och insjövattnets kvalitet.

Verkligheten är inte alla politiker riktigt förankrade i. Ett klassiskt exempel var då Olof Palme i tiderna blev chockad över mjölkpriset, som han medgav att han inte hade haft en aaaning om. Men det finns mycket allvarligare saker vissa politiker inte alltid tycks ha någon aaaning om: t.ex. hur åldringar i värsta fall behandlas på institutioner, hur omöjligt det kan vara för en lärare att hålla ordning på en alltför stor skolklass eller hur svårt det är att klara sig på ett utkomststöd på 500 euro i månaden. Politiker borde tvingas studera detta verkliga liv på nära håll t.ex. en dag i månaden eller en vecka per år. Särskilt yngre politiker verkar veta ganska lite, som då den samlingspartistiska social- och hälsovårdsministern antog att det inte finns så många som måste leva på en lön på under 2100 euro…

Vilja måste man ha i politiken, och en ganska stark vilja dessutom. Annars blir det till ingenting.

Vind för Våg får ingen lämnas. Filosofin ”var och en är sin egen lyckas smed”, som så bokstavligt tillämpas i ett land som USA, är rena giftet för allt vad samhällsgemenskap heter. Det är klart att var och en formar sitt liv, men alltid inom givna ramar, som bl.a. föräldrar, skola, arbetsgivare och hela samhället skapar. Bara om samhället kan skapa jämlika sociala, ekonomiska och utbildningsmässiga förutsättningar för alla, har alla smeder samma möjlighet att skapa sin egen lycka. Vi är alltjämt långt därifrån.

Vind och Våg kan däremot svängas också till något positivt. Och lägger man till solen och bioenergin har vi en hel palett av garanterat förnybara energikällor! Vindmöllorna håller redan på att etablera sig. Särskilt väl passar de dels på kullar, berg och fjäll, dels på utvalda ställen i skärgården. Solpaneler vinner också terräng hela tiden, och jag har lekt med tanken att de kunde vara obligatorisk på sådana tak på nya byggnader som vetter mot söder. Vågkraften befinner sig mer på försöksstadiet i vårt land, men också den kommer att behövas. Bioenergin i dess olika former verkar däremot ha vind (!) i seglen. Ju större andel av vår energiförsörjning vi särskilt lokalt men också riksomfattande kan uppnå med dessa förnybara energiformer, desto bättre. Det fina är att var och en kan bidra med åtminstone solpaneler!  Men vi är långt ifrån att kunna ersätta kärnkraften eller ens fossila bränslen för att tillfredsställa hela samhällets behov. Då är torv och naturgas bättre än olja och kol.

Visdom krävs av politiker, och då talar vi inte om intelligens som sådan, utan om den livsvisdom erfarenheten ger.

Visioner bör man också helst ha, och det är sådana jag åtminstone delvis har försökt beskriva här. Jag minns en tv-intervju med SFP-veteranen Grels Teir som tänkte ställa upp i ett partiordförandeval och på frågan vilka visioner han har bestämt bestred att han skulle ha sådana. Han måste i hastigheten ha förväxlat visioner med illusioner…  

VR har blivit något av en svordom när tågen är försenade. Och det är klart: en äktfinsk svordom ska ju börja på V och innehålla ett kraftfullt R, så vad är effektivare än VeeÄrrr? Vi måste ändå minnas att en stor del av fjärrtågens förseningar inte är VR:s fel, utan beror på bristerna i vårt järnvägsnät som banverket och i sista hand regering och riksdag med sina otillräckliga budgetanslag ansvarar för. Många banavsnitt är i dåligt skick, och så är ju stora delar av nätet enkelspårigt, med bara vissa utvalda ställen där tåg kan mötas. Även en liten försening multiplicerar sig lätt. Bangården på Helsingfors centralstation är ett särskilt problem. För några veckor sedan rev ett söndrigt lok ner en elledning på bangården, varpå hela trafiken i huvudstadsregionen stannade. I väntan på Centrumslingan, som likt Ringbanan via flygplatsen ska tillåta tåg att cirkulera i stället för att vända, borde datasystemet förnyas. Nu står en del spår tomma eftersom systemet som försöker optimera kapaciteten inte är effektivt nog. Huvudstadsregionens närtrafik kommer att konkurrensutsättas om några år, enligt principen allt på ett bräde, och redan nu har VR för att klara sig i konkurrensen slimmat sin organisation och sänkt sitt pris. För passagerarna blir det ingen skillnad om en ny operatör tar över: tågen är de samma (de nya ägs inte av VR) och biljettpriserna är ju i varje händelse enhetliga. Jag är inte säker på att fjärrtrafiken bör konkurrensutsättas i den formen att vi sedan skulle tvingas välja mellan t.ex. röda, blå och gröna tåg med olika biljetter. Och på tal om VR och bannätet: Vi ska INTE bygga en snabbjärnväg från Esbo över Lojo till Salo, som ju skulle löpa parallellt med motorvägen och inte spara många minuter, utan i stället förbättra kustbanan som tryggar förbindelserna också till västra Nyland!

Vuxenutbildning kommer ingen i framtiden undan. I takt med att samhället blir alltmer komplicerat och branscher och yrken försvinner och ersätts med nya kommer alla att behöva fortbildning i det egna yrket, vidareutbildning för mer avancerade arbetsuppgifter eller rentav omskolning till ett helt annat yrke. Och så ska vi inte glömma den allmänbildande vuxenutbildning arbetar- och medborgarinstituten, folkhögskolorna och sommaruniversiteten står för. Själv har jag föresatt mig att senast som pensionär lära mig minst ett språk till, utöver de fyra–fem jag nu kan kommunicera på.

Vuxnas ansvar för barn och unga kan inte nog betonas. Vi är rollmodeller, som föräldrar, lärare, i trafiken, med vårt uppträdande mot andra människor, med våra attityder, med vårt språkbruk, ja med allt. Särskilt viktigt är ett friktionsfritt samarbete mellan hem och skola. Det mesta är inget man lagstiftningsvägen kan fixa, det måste medborgarna själva ta ansvar för.

Våld är oacceptabelt i alla dess former: på skolgården, inom familjen, som metod för att driva politik, stater emellan, ja överallt. Dessvärre har mänskligheten här en lång väg att vandra …

Vård har jag skrivit om under åtminstone Hemvård, Hemsjukvård, Hälsa och Socialvård, och återkommer till Äldrevården.

Vägnätet börjar vara ganska väl utbyggt i vårt land, och det gäller att hålla det i skick i stället för att satsa på nya, dyra vägprojekt. Det är alldeles tillräckligt utmanande. Se också under M som i Motorvägar!

Välfärden måste skapas innan den fördelas, brukar det heta. Visst, vi måste först skapa ekonomiskt mervärde och inte minst exportintäkter. Men man kan inte skjuta problemen med fördelningen framför sig med motiveringen att vi inte nu skulle ha välfärd att fördela. Det har vi.

Väljarna har makten över riksdagen åtminstone en gång vart fjärde år. En klok väljare utnyttjar den makten, en dum låter bli.

Vänster har jag aldrig varit, inte ens i min omognaste ungdom. Höger vill jag inte heller bli. Därför står jag tryggt i den politiska mitten. Jo, jag vet att jag skrev det samma under H som i Höger, men repetition är all in- och utlärnings moder. Och om man inte likt Nalle Wahlroos eller Winston Churchill har varit vänster i sin ungdom, behöver man inte heller kompensera genom att bli höger på äldre dagar…

Värderingar klarar man sig inte utan i livet, de må sedan vara religiösa eller etiska. Alla människors lika värde är en sådan central värdering som alla religioner och filosofier omfattar. Men inte alla politiska ideologier, och där ligger skillnaden.

Väst har Finland alltid tillhört, kulturellt, religiöst och politiskt, tack vare att vi i 800 år var en del av Sverige. Drygt ett sekel under ryskt herravälde lyckades aldrig göra oss till östeuropéer och EU-medlemskapet blev det slutgiltiga, officiella sigillet på vår tillhörighet. Vi behöver inte t.ex. bli Natomedlemmar för att för omvärlden bevisa var vi hör hemma. En annan sak är att vi i västs östra utkanter är lyckliga nog att kulturellt men också ekonomiskt kunna ösa vatten ur två brunnar. Politiskt har vi också som militärt icke-allierad en intressant position som vi kan utnyttja.

 

Whistleblower skrev jag om under U som i Undersökande journalistik. Här ännu Wikipedias definition:  Visselblåsare eller visslare, av engelskans whistleblower (ordagrant visselpipsblåsare), är en person som läcker information, oftast till massmedia, i syfte att avslöja oegentligheter som förekommer inom personens organisation. Visselblåsare har exempelvis avslöjat korruption, vapensmuggling, staters avlyssning och åsiktsavlyssning av den egna befolkningen, militärers mord på civila, miljöbrott och brister i omvårdnad och patientsäkerhet. Visselblåsare har ofta drabbats av kännbara konsekvenser genom att åtalas för exempelvis spionage, förtal eller – om beskyllningen är riktad mot den egna arbetsgivaren – att bli avskedad eller omplacerad. Begreppet kommer från att engelska poliser, för att påkalla kollegors och allmänhetens uppmärksamhet om pågående brott, en gång i tiden använde sig av visselpipor.

WWW möjliggör en billig, ja gratis kampanjmetod som denna. Jag skriver själv, sätter själv in texten i bloggen, sätter ut länkar på Facebook (och snart också i tidningsannonsering) – och hoppas att någon läser… Visst har internet ökat yttrandefriheten, men dessvärre också missbruket av den. Jag hoppas att jag hör till brukarna, inte missbrukarna.

 

Xenofobi, främlingsfientlighet eller mer bokstavligt främlingsfruktan, borde väl egentligen klassificeras som en mental störning. Varför vara rädd för främlingar, för dem som är annorlunda? Ett utslag av osäkerhet, av mindervärdeskomplex? I varje händelse måste samhället göra allt för att utrota främlingsfientlighet.  Små barn är inte rasister eller xenofober, sådant lär de sig av vuxna. Låt oss alltså visa gott exempel!

 

Yles omistliga betydelse för att vi har radio och tv på svenska i detta land behandlades redan under R som i Radio och tv. Yles generella uppgift som informationsförmedlare, allmänbildare och kulturbärande institution är lika omistlig.

Yrkesfiskets framtid är hotad. Fiskarens yrke är slitsamt, fiskstammarna hotas av malplacerad fredning och av skarvar och sälar, och det pris man får för fisken gör det utmanande att få näringen lönsam och leva på den. Malplacerad är framför allt planen på att freda laxen i havet, så att den kan simma upp i de nordliga och andra älvarna, bara för att där fångas av sportfiskare och turister. Yrkesfiskets värsta fiender är därför inte bara skarven och sälen, utan också Greenpeace och De gröna. 

Yrkeshögskolor är ett relativt nytt begrepp i vår utbildningspolitik. Tanken att kombinera högskoleutbildning med en konkret yrkesutbildning passar både många unga människors behov och samhällets arbetskraftsbehov.

Yrkesutbildningen får inte heller vara alltför snävt inriktad på teknisk beredskap för ett yrke, utan bör innehålla även allmänbildande element såsom framför allt språkstudier.

Ytlighet duger inte i det politiska livet. Eller kanske den duger för dem som nöjer sig med enkla, populistiska budskap. Jag försöker här i min valblogg ibland gräva lite under ytan också, även om jag ska hinna med många begrepp.

Ytterligheter har jag inget till övers för, de må sedan vara politiska eller t.ex. religiösa. Därför står jag själv i den politiska mitten och är en pragmatisk lutheran.

Yttrandefriheten har jag behandlat under T som i Tryckfrihet, men också under W som i WWW. Åsikts- och yttrandefriheten räcker inte som sådana, eftersom det i ett modernt samhälle inte är nog med att stå på torget och basunera ut sina budskap. Det krävs också tryck- och pressfrihet, en mångsidig presskör och så har ju Internet varit till stor hjälp.

 

Zebrarandig värld föreslog en vän, säkert lite på skämt, att jag skulle beröra här. Tar till den delen förslaget på allvar att zebraränder inte duger för mig. De är ju svartvita, och det är inte världen.

Zigenare vill en del av romerna själva kalla sig, trots att det anses föråldrat och lite olämpligt. Jag skrev dock om dem under R som i Romer.

Zoner finns det av många slag. Alltför många är krigszonerna i vår värld i dag, där folk dör, lemlästas och blir hemlösa. Många människor hamnar också i riskzoner av olika slag då kalla värderingar breder ut sig i samhället. Och så har vi förstås de kommande zonerna i huvudstadsområdets regiontrafik. Lite galet är det att Östersundom i östra Helsingfors hamnar i samma zon som norra och östra Vanda och norra och västligaste Esbo, medan man kan resa billigare mellan Helsingfors centrum och t.ex. Grankulla och Myrbacka. Men det beror helt på avståndet från och till centrum – vilket i och för sig bevisar hur galet det var att tvångsinkorporera Östersundom med Helsingfors. Men det är redan en annan historia …

ZZZ är soffliggarpartiets devis. Den är däremot inte min.

 

Ålandsmodellen med internationellt garanterad demilitarisering, självstyre och garantier för det svenska språket är naturligtvis skräddarsydd för just Åland. Men visst kan den till tillämpliga delar erbjudas som en modell för konfliktlösning på andra håll i världen.

Åldersdiskriminering är ett verkligt problem i arbetslivet, där redan de som är över 50, för att inte tala om över 60, och alldeles särskilt kvinnor, inte så lätt får nya jobb och alltför lättvindigt rationaliseras bort. Varför inser inte alla arbetsgivare vilken resurs erfarna arbetstagare är? Och då det talas om att vi skulle ha ett alltför starkt uppsägningsskydd missar man nog det här problemet.

Åldring vill alla äldre inte kalla sig, men i någon fas blir vi väl ändå åldringar? Den fasen är förstås individuell. Och i takt med att livslängden förlängs förskjuts också den fasen uppåt. Ska vi säga att den nu ligger vid 95? Min mamma är 92, och jag skulle ju inte våga kalla henne åldring…  Och för säkerhets skull skriver jag om – äldrevården under Ä.

Åsiktsfriheten är mycket väl tryggad i Finland, men så ingalunda i stora delar av världen, börjande med vårt östra grannland där oliktänkare förföljs. Vad kan vi göra? Först och främst föregå med gott exempel, och marknadsföra det. Och sedan genom att via EU föra en dialog med de länder som inte lever upp till den standard vi förutsätter av våra samarbetsparter. Börjande med Ryssland. Det är en sak om åsikts- och yttrandefriheten friheten inte fungerar perfekt, men sjufalt värre om de som försöker framföra avvikande åsikter riskerar liv och lem.

Återhållsam måste varje klok människa – t.o.m. politiker – nu vara då det gäller att ställa krav på nya, dyra förmåner. Just nu måste vi koncentrera oss på att ta hand om våra allra mest utsatta samhällsgrupper. Jag har säkert syndat själv i dessa valteser med att ställa upp nya mål som kostar, men så är de ju avsedda för en hel fyraårsperiod, och i många fall längre än så.

Återvinning är ett praktexempel på det som med ett modebegrepp kallas win-win. Vi sparar på begränsade råvaror såsom metaller, och skonar samtidigt naturen från avfall. När ska vi få ett samnordiskt + baltiskt pantsystem också för burkar och flaskor som säljs inom ramen för det som förr kallades tax-free, alltså på båtar och flygplatser? De mängderna är långt ifrån försumbara.

Åtstramning är aldrig angenämt, men från privatekonomin vet vi att ingen i längden kan leva över sina tillgångar utan måste anpassa utgifterna efter inkomsterna. Men då måste vi undanta stödet till dem som har det sämst. Ibland är ”osthyvelsmetoden” sist och slutligen bäst, men vi måste också kunna prioritera!

 

Äktenskap som term associerar för många till ett partnerskap mellan man och kvinna. Så borde det ju principiellt och rent etymologiskt inte vara.  Men varför inte gå in för det president Niinistö kastade fram, tyvärr för sent för att det skulle ha kunnat beaktas då riksdagen röstade om medborgarinitiativet: ”pariliitto”, som lite otympligt kunde översättas till ”parskap” – eftersom begreppet partnerskap redan har getts en lite annan innebörd, som ett alternativ till äktenskap. Om kyrkan avstår från sin rätt att viga till äktenskap, skulle samhället behandla alla ”parskap” juridiskt och ekonomiskt lika, och så skulle varje trossamfund fritt få bestämma vilka man viger eller välsignar.

Äldrevård behöver vi allt mer av, då livslängden förlängs, även om också de äldres hälsotillstånd förbättras. Den enda framkomliga vägen är att ta hela skalan i bruk, från hemvård för dem som både vill och kan bo hemma, över anhörigvård i hemmet, serviceboende och äldreboende av olika slag, och fram till långvård och kronikervård av olika slag. Och terminalvård inte att förglömma för dem som behöver det, även om det är obehagligt att tala om den. Det säger sig självt att skalan också rör sig från låga till höga kostnader för samhället.

Ärlighet varar som känt längst, också i politiken. Jag försöker vara ärlig, också då det finns en risk för att inte glädja alla inom det egna partiet.

 

Öar har vi ungefär lika många av som sjöar, närmare 200 000. En stor del är bebodda året om, somliga (som några i Helsingfors…) av tusentals invånare, andra bara med sommarboende. Ett gemensamt intresse för alla öar är att kommunikationerna bör fungera. Distansarbete möjliggör mer än tidigare att man bor även längre ute i skärgården, men då måste det finnas tillgång till åtminstone grundläggande service.

Ödemarker har vi också mera av än kanske något annat EU-land. Vi har ingen brist på orörd natur och skog. Ödemarkerna bör kunna utnyttjas för rekreation och för turism – givetvis under förutsättningen att naturen förblir så orörd som möjligt.

Ödmjukhet krävs av politiker. Man ska inte inbilla sig att man vet allt, och framför allt inte att man alltid vet bäst. Man ska medge sin begränsning och lyssna också till andras argument. Att lyssna till väljarna är alla gånger viktigare än att predika för dem.

Ökenvandring kan hota vilket parti som helst som frivilligt lämnar sig eller lämnas utanför regeringssamarbetet. Jag var faktiskt med på ett litet hörn, som informationssekreterare, då SFP lämnade regeringen Sorsa då den ombildades efter presidentvalet i februari 1978. Då kunde partiet ta risken, eftersom man visste att det skulle bli riksdagsval och en ny regeringsbildning inom ett år och att oppositionstiden förhoppningsvis kunde bli kort. Ända sedan 1983 har regeringarna däremot suttit i hela mandatperioder, och en ökenvandring kunde lätt riskera att bli ännu längre än så. Se Oppositionsoptionen under O!

Ömhet är inget man kan lagstifta om. Men nog är ömheten en bristvara i vårt samhälle: mera ömhet i familjen, ömhet i dagvården, ömhet i äldrevården.

Ömsesidighet är en god princip, t.ex. i relationer mellan länder. Så länge Ryssland inte tillåter finländska fastighetsköp på Karelska näset behöver vi inte heller acceptera ryska fastighetsköp på säkerhetsmässigt känsliga områden. Det var bra att minister Haglund sade ifrån på den punkten.

Öppenhet har jag skrivit om bl.a. under O som i Offentlighetsprincipen. Förutom ärlighet varar också öppenhet längst.

Östersjön är unik och måste räddas för kommande generationer. Vi måste i samarbete mellan alla Östersjöstater få till stånd ett uppdaterat åtgärdsprogram som täcker allt från utsläpp av föroreningar från tätorter, jordbruk och fartyg till beredskap för större oljeläckage. Men Östersjöregionen är också ekonomiskt intressant, med stora omättade marknader i Polen och Ryssland.  Och så har jag redan länge haft en lika galen som spännande idé: vi borde hitta ett rederi som kunde inrätta en ”hurtigrutt” längs Östersjöns stränder med tolv ”hållplatser”: Helsingfors – S:t Petersburg – Tallinn – Riga – Klaipeda – Kaliningrad – Gdansk – Rostock – Malmö/Köpenhamn – Visby – Stockholm – Mariehamn och åter till Helsingfors. Eller åt andra hållet, eller helst båda. Det skulle binda samman folken kring Östersjön bättre än någonsin sedan vikinga- och Hansatiden.  Få skulle väl åka hela varvet runt, men vissa etapper – precis som förebilden längs Norges kust!

Östrelationerna är viktiga för Finland. De sköts numera primärt genom EU, men alltjämt har också de bilaterala relationerna sin betydelse. De kan dock inte avvika från EU:s gemensamma politik, utan bara komplettera den. Jag har skrivit om ämnet bl.a. också under P som i Putins Ryssland.

Överdrifter är vanliga i politisk debatt. En bara alltför vanlig debattmetod är ju att först överdriva motståndarens argument, och sedan polemisera mot denna sin egen överdrift. Det är intellektuellt oärligt.

Överflöd lever vi i – med globala mått mätt. Men det är förstås sårande för hundratusentals finländare att påminna om det, alltså de som inte får del av detta överflöd: de arbetslösa, pensionärer med låga pensioner, ensamförsörjare, låginkomsttagare som inte får lönen att räcka till, barnfamiljer där barnen inte har råd med samma fritidssysselsättningar som sina klasskamrater … Ett välfärdssamhälles kvalitet kan inte mätas i BNP per capita, utan i hur denna BNP fördelas per capita.

Överlevnad handlar det i sista hand om i klimatpolitiken. Se under K!

Övermäktiga verkar utmaningarna vara inför nästa riksdags- och regeringsperiod: statsfinanserna måste så småningom styras mot balans, samtidigt som välfärdssamhället är långt ifrån färdigt byggt. I nyckelställning är ekonomisk tillväxt, som jag har skrivit om under flera rubriker här.

Överskott i statsbudgeten kan vi inte uppnå på många år. Överskott i utrikeshandeln är inte ett lika omöjligt mål.

Övertygelse måste man ha för att framgångsrikt verka i politiken. Jag tror mig ha det.

Övrigt finns det säkert mycket av, som jag här har missat. Hör av er och fråga vad jag anser om allt övrigt!

Helsingfors, den 19 mars 2015

Björn