Skillnaden mellan att sälja och att köpa

Jag är i allmänhet ingen beundrare av förre Nokiadirektören Kalle Isokallios ofta brutala framfart i fredagsinslaget Jälkiviisaat (de efterkloka) i Yles finska morgon-tv. Snarare brukar jag sympatisera med min förra Hbl-kollega Jeanette Björkqvist och den allmänt förnuftiga Jan Erola. Men i morse fick Isokallio nog in en fullträff.

Temat var sossarnas tjafs om att man inte får “privatisera” kommunala funktioner och tjänster. De använder helt medvetet den i sammanhanget helt vilseledande termen, trots att de tydligen avser upphandling, köptjänster. Då en gästanade “efterklok” försökte tona ned skillnaden som semantisk, påpekade Isokallio helt riktigt att det handlar om skillnaden mellan att köpa och att sälja. Den skillnaden borde till och med sossar begripa. Motsatsen vore ju fatal.

Isokallio nämnde ett exempel på det som verkligen var privatisering: Esbos kontroversiella försäljning av sitt energiverk till den tyska energijätten E.ON – den som i veckan drog sig ur Fennovoimas kärnkraftsprojekt. Helsingfors har ju gått en annan väg: hållit kvar sitt energibolag, som årligen bidrar med 200 miljoner euro till stadens budgetintäkter. (En annan sak är att den mjölkande kon tyvärr kommer att sina p.g.a. konkurrensreglerna).

Då en kommun beslutar köpa in till exempel äldrevård av tredje sektorn eller privata företag är det upphandling, ingalunda privatisering. Jag är i och för sig ingen stor vän av upphandling som metod. I första hand bör kommunen i egen regi kunna tillhandahålla all den service invånarna behöver. Erfarenheterna av upphandlade köptjänster har ju inte alltid varit goda. Kvaliteten har inte alltid kunnat garanteras och vissa privata företag har spolierat hela den privata vårdsektorns rykte genom att sända sina vinster till moderbolag utomlands och den vägen undvika att betala skatt i Finland.

Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet! Det finns också många goda exempel på hur upphandlade tjänster kompletterar kommunala tjänster, ta bara den svenska äldrevården i Helsingfors. Vi skulle inte ha närmelsevis tillräckligt många svenska vårdplatser utan Folkhälsan, Blomsterfonden och de andra stiftelseägda äldreboendena. Och de är ju inte profitorienterade, utan allmännyttiga.

Och minns att ansvaret alltid förblir hos beställaren, alltså kommunen. Det gäller att skärpa reglerna och kvalitetskriterierna, och inte låta bara priset styra upphandlingen. Men vi kan inte börja kasta ut svenska åldringar på gatan eller tvinga dem att själva börja betala fullt pris för vården trots att de betalat kommunalskatt i hela sina liv.