Personligen har jag troligen en ganska hög profil, nu inför valet till exempel. Jag är inte socialt blyg och inte heller klädsamt anspråkslös då det gäller att framhäva mig själv och min politiska linje. Jag tror nämligen att man i politiken måste vara ganska framfusig …

Men vilken ska stadens profil vara? Ja naturligtvis ska staden hålla en hög profil då det gäller att marknadsföra sig – som en trivsam stad att bo i, som en bra stad att investera i och vara företagare i, som en vacker och intressant stad att besöka.

Men i stadsplaneringen rekommenderar jag en låg profil. Förvisso trivs jag också – på besök – bland skyskraporna på Manhattan, men Helsingfors är inget Manhattan och ska inte heller låtsas vara det. Det tycks vara på modet bland arkitekter och stadsplanerare att skapa det som gärna kallas “landmärken”.

I mitt ABC för Helsingfors skriver jag så här: Onekligen är de förstås landmärken i betydelsen av att de syns på långt håll. Men när de sedan alltför ofta är vanliga fyrkantiga lådor, låt vara mycket avlånga sådana, motsvarar de inte riktigt min uppfattning om begreppet landmärke. Sådana ska inte bara synas på långt håll, utan också avvika från det vanliga på annat sätt än med sin höjd. Kyrkor som Domkyrkan, Uspenskij-katedralen, Johanneskyrkan, Berghälls kyrka och varför inte också den mindre Agricolakyrkan med sitt höga, spetsiga torn – de är för mig landmärken. Liksom Stadiontornet, förstås, och kanske också klinikerna i Mejlans. Hur många tråkiga “miniskyskrapor” behöver vi i Helsingfors, egentligen?

London var länge känt som en stad med utpräglat låg profil, och det gäller alltjämt största delen av staden. Först under de allra senaste decennierna har staden också börjat växa på höjden. Men hur trivsamma är kvarteren och stadsdelarna med skyskrapor? Hur levande är de utanför kontors- och affärstid?

Nej, låt Helsingfors förbli en stad med mänskliga proportioner, där man trivs också efter jobbet.