Huvudstadens skamfilade rykte

I dessa tider av – förhoppningsvis – återhämtning från coronaepidemin och den djupa kris vår tids Hitler, Vladimir Putin, ställt till med brottas landets huvudstad också med helt egna, delvis unika problem.

Inte nog med att coronan blev förutom en mänsklig tragedi också en ekonomisk belastning av stora mått. Och inte nog med att vi p.g.a. Putins krig i Ukraina lever i en inflation vi inte upplevt på mycket länge och står på tröskeln till en ny energikris vi heller inte upplevt på länge.

Nej, Helsingfors har också sina särskilda, delvis hemgjorda problem. Mest publicitet har bristerna i löneutbetalningssystemet fått. Det nya dataprogrammet Sarastia har visat sig vara helt otillräckligt för att klara av lönerna för nästan 40.000 anställda hos landets största arbetsgivare.

En (liten) del har blivit helt utan lön, andra har fått bara en del av lönen och särskilt struligt lär det ha varit med övertidsersättningar och andra oregelbundenheter. Motsvarande problem hade Esbo stad som redan tidigare hade tagit samma Sarastia i bruk, men varken leverantören eller vi andra köpare hade tagit lärdom.

Tragiskt nog har problemen lagt sten på börda då Helsingfors redan från tidigare haft stora problem med att rekrytera personal särskilt till småbarnsfostran och skola. Levnadskostnaderna är höga i staden och lågt avlönade branscher har därför svårt att attrahera arbetskraft.

Dessbättre har vi i stadens budget för nästa år berett oss på att höja lönerna särskilt för dem som har de lägsta. Vi vidgar också rätten till gratisbiljetter för arbetsresor. Frågan är bara om detta räcker i ett läge då det bara inte finns tillräckligt med lärare, daghemspersonal och vårdare. Utbildningen i branscherna kan inte leverera, särskilt inte till vår region.

I mångas ögon fick sig Helsingfors rykte också en törn då det hävdades att budgetförhandlingarna fördes i hemlighet. Det är riktigt att borgmästare Juhana Vartiainen lade om förhandlingsordningen, och inte offentliggjorde ett eget basförslag, men riktigt så fatal var omläggningen nog inte. Inte hade förhandlingarna förts publikt tidigare heller.

Ett problem av helt annan art är det som lite dramatiskt brukar kallas utarmningen av stadskärnan. Alexen är inte längre den affärsgata den har varit, och kvarteren kring Senats- och Salutorgen sjuder inte precis av liv under kvällstid. Turister lär redan i de här kvarteren fråga åt vilket håll stadens centrum ligger… Nå, det är väl bara att peka mot Fiskehamnen och Böle med deras fåtaliga men dock skyskrapor.

Sedan har vi t.ex. det ökande ungdomsvåldet. Jämfört med de flesta större städer i världen är Helsingfors alltjämt en fridfull idyll, men det gäller förstås att mota problemen i grind. Åtgärderna bör i första hand vara av preventiv art, och där är skolorna och ungdomsarbetet, men också integreringen i samhället av invandrare i nyckelroller.

För oss infödda helsingforsare är staden ändå trots alla sina skavanker den bästa platsen på jorden. Nog för att jag från 2,5 till 18 års ålder växte upp på landet…

(Först publicerad som kolumn i Kommuntorgets tidning Magasinet 9.11.2022)