Aldrig har jag varit så sorgsen över att ha fått rätt, som då jag i min förra kolumn den 31 januari varnade för att SFP tappar ett mandat i Helsingfors stadsfullmäktige och därmed sin plats i stadsstyrelsen.

På den allra sista punkten fick jag lyckligtvis rätt bara till hälften. Tack vare Marcus Rantalas goda relationer till Samlingspartiet fick SFP en stadsstyrelseplats för två av de fyra åren. Varken Saml eller Rantala gör någon hemlighet av att platsen är öronmärkt för honom.

Ersättaren kommer att vara från Saml, och vice versa får SFP (Rantala) ersättarposten för den andra tvåårsperioden. Väl så, det betyder att SFP förblir ett stadsstyrelseparti och är med vid förhandlingsbordet då stadens strategi och årliga budgetförslag bereds. Det är rimligt att utgå från att Rantala inte har lovat följa Saml i vått och torrt.

Till saken hör att Helsingfors stadsstyrelse i varje händelse kommer att ha en klar ”rödgrön” majoritet på 10 mot bara 5 för de borgerliga. SFP kan bli tungan på vågen bara om de rödgröna står splittrade.

Förlusten av ett mandat i fullmäktige är ändå fatal i andra avseenden. Partiet förlorar sina platser i den mycket centrala stadsmiljönämnden och i social-, hälsovårds- och räddningsnämnden, samt ordförandeposterna i nationalspråksnämnden (går till saml) och fostrans- och utbildningsnämndens svenska sektion (går till de gröna).

SFP får behålla sin plats i själva fostrans- och utbildningsnämnden, får vice ordförandeposten i svenska sektionen och en plats i kultur- och fritidsnämnden och dess kultursektion. De är viktiga inte minst från språklig synpunkt sett, men begränsar partiets spektrum, då både stadsplaneringen och vårdpolitiken faller bort på denna nämndnivå.

—

Orsakerna till SFP:s valförlust i huvudstaden har stötts och blötts i offentligheten. De är nog de jag anade i ovannämnda kolumn.

Den klart främsta är regeringsbasen, regeringens politik och särskilt SFP:s samverkan med Sannfinländarna. Partiet har haft synliga avhopp i Helsingfors p.g.a. detta. av bl.a. två tidigare kretsordförande och flera kandidater i tidigare val. Och den kandidat som klarast av alla profilerade sig med kritik av regeringen – alltså jag – lyckades bara delvis rädda missnöjesrösterna. Alla bara gick inte att rädda.

Men att som partisekreterare Fredrik Guseff i HBL låta förstå att min regeringskritiska profil var en orsak till SFP:s röstförlust motbevisas av att mitt röstbortfall var bara en bråkdel av partiets totala förlust och klart mindre än vad som hade krävts för fem mandat.

Regeringsfaktorn kan också ha haft ett samband med det s.k. borgmästarspelet. De socialliberaler som ville ”straffa” SFP röstade på Socialdemokraterna eller så på Vf eller de gröna – måhända också i hopp om att de sistnämnda skulle vara med och föra den socialdemokratiska kandidaten till borgmästarposten. Så gick det – fascinerande nog – inte, trots att SDP:s 21 mandat plus de grönas 16 och VF:s 15 gav stadsfullmäktige en betryggande ”rödgrön” majoritet på inte mindre än 52 mandat. av sammanlagt 85.

Mot de borgerligas bara 33, uppdelade på Saml 21 + Sannfi 4 + SFP 4 + Centern 2 + Kd 1 + Rörelse nu 1. Det kan också ha funnits SFP-väljare till höger som ville säkra borgmästarposten för de borgerliga. Dessa kan mycket väl ha gett Saml den röstmarginal till SDP som trots lika antal mandat säkrade Daniel Sazonovs borgmästarskap.

Sammantaget kan redan dessa ”borgmästarspelare” ha kostat SFP minst det tusental röster som hade krävts gör att trygga fem mandat. Talet om borgmästarval gynnar bara de två största partierna.

Sedan fanns det också en rad andra orsaker till SFP:s röstförlust. Den främsta var att riksdagsledamot Eva Biaudet inte ställde upp för återval. Även om de båda återvalda kvinnliga fullmäktigeledamöterna Nora Grotenfelt och Silja Borgarsdóttir Sandelin och första ersättaren Oona Hagman ökade sina röstetal rejält, tappade SFP nog minst ett tusental av Biaudets finska röster. På samma sätt tappade partiet säkert av de röster Nils Torvalds samlade senast.

Mycket förklaras också av att de uppställda invandrarkandidaterna inte lyckades samla mer än en bråkdel av dem somaliern Ahmed Hassan och Nepalbördiga Byoma Tamrakar fick i det förra valet och som gav dem ersättarplatser i stadsfullmäktige. Särskilt Hassans uteblivna kandidatur förklaras också den med regeringsbasen, han ville enligt egen utsago ”inte stå på torg och ljuga om SFP:s politik”.

Och så blev det inget valsamarbete med frifräsare som Petrus Pennanen liksom senast, eller med liberalerna såsom likaså senast. Bortfall: upp till ett par tusen finska röster, kanske fler

Orsakerna till SFP:s röstnederlag är alltså många, delvis helt separata, men mycket också samverkande, med missnöjet med regeringen som största gemensamma nämnare och den ökade polariseringen i samhället i dess släptåg. Det kommer partiledningen inte undan.

—

Inte heller kan den blunda för att det i Helsingfors kommer att finnas mer än dubbelt så många svensk- eller helt tvåspråkiga ordinarie fullmäktigeledamöter från andra partier som från SFP. Då räknar jag Mia Haglund, Veronika Honkasalo och Sylvia Modig (Vf), Harry Bogomoloff, Maaret Castrén och Martin Paasi (Saml), Amanda Pasanen (Gröna), Harry Harkimo (Rörelse nu) och Wille Rydman (Sannfi). Men ingen från SDP, om man inte räknar Erkki Tuomioja.

Samtidigt som SFP i och med detta val både till sitt röstunderlag och till sina förtroendeuppdrag i Helsingfors återgår till rollen som något av ett svenskt språkparti, finns det alltså ironiskt nog många fler svensk- eller helt tvåspråkiga i fullmäktige från andra partier. Förvisso är de inte invalda med huvudsakligen svenska röster, men ändå. SFP:s monopol på ”de svenska frågorna” är senast nu brutet.

Se där utmaningar för SFP i vår huvudstad, anno 2025.

(Först publicerad i kommunförbundets webbtidning kommuntorget.fi 22.4.2025)