Finland lever inte isolerat från omvärlden, och inför ett riksdagsval är det på sin plats att också ta ställning till det som sker utanför våra gränser. Både bilateralt, som medlem i internationella organisationer som EU, OSSE och FN och som ett land beroende av internationell handel har vi relationer också till händelser som de i Japan och Libyen.
Japan har jag redan bloggat om (12 och 14 mars), dags att skriva något om Libyen. Jag har följt händelserna med blandade känslor, i två olika avseenden.
Vi vill ju att demokrati och rättvisa ska segra i världen, eller hur? Och ändå är vi väl lite skraja inför vad som nu sker i arabvärlden, särskilt i Tunisien, i Egypten och nu i Libyen, där folken kräver demokrati och rättvisa? Ganska ologiskt.
För inte får vi tänka så att det kanske är bäst att låta diktatorer regera om det upprätthåller fred och stabilitet. En fred och stabilitet som bygger på diktaturer är inte i längden hållbar, utan måste ersättas av demokratiska samarbetsstrukturer.
Men vi hoppas förstås att övergången blir så fredlig som möjligt, utan civila offer.
Gaddafi är en galen diktator som förtrycker, förföljer och nu också mördar sina egna medborgare. En sådan borde störtas, frågan är bara hur.
Själv mår jag lite illa av att USA och Storbritannien, denna gång med stöd av Frankrike och några andra stater, agerar självutnämnd världspolis – låt vara med FN:s åtminstone indirekta mandat. Parallellerna är ju många: på senare år Jugoslavien, Kuwait, Irak och om man går långt tillbaka Korea.
Det handlar i sista hand om FN:s tillkortakommande. I den bästa av världar skulle FN ha en egen militär styrka att sätta in i fall som dessa. Eller snarare en FN-styrka som består av nationella styrkor, inte har ju t.ex. Nato heller egna styrkor, utan bara medlemsländers som kan ställas under samfällt kommando.
Till FN-styrkan, under FN-flagg, skulle åtminstone alla permanenta medlemmar av säkerhetsrådet bidra, plus länder från andra kontinenter än Amerika och Eurasien.
Men vägen till en sådan vision är lång och stenig. Ska vi i väntan på att den en dag blir verklighet låta galenpannor som Gaddafi hållas, eller ska vi tolerera att USA & Co agerar å hela den övriga världens vägnar?
Det finns knappast ett okomplicerat svar på den frågan, men visst skulle jag vara böjd att inte bara vänta och se – hur människor mördas.
Håller med, men väntar bara på när civila dör pga att en tomahok-missil missat sitt mål. Det lär ha varit nära då byggnaden i Tripoli sprängdes. Om det går som i Afganistan förlorar denna intervention all legitimitet.
Det är just bland annat därför jag har så blandade känslor.
Ja, här ser man hur viktiga alla internationella kontakter är, andra än de mellan politiker som ju vänder kappan efter makten (inte Björn förståss 😉 ) eller enbart turister som bara har ytliga kontakter med lokalbefolkningen. Personliga kontakter kan ge värdefull information om mycket som man annars inte vet om . Nu är det ju också mera möjligt med de sociala medierna… Visst vet jag att mina vänner i Kina eller Kuba inte kan skriva hela sanningen i FB, men ändå… Naturligtvis är det här en mycket begränsad hjälp men för att demokrati skall kunna byggas där den inte alls finns, måste man börja från grunden. Alltså, idealist som jag är , vänskapen mellan folken måste odlas, på riktigt! Och för det behövs ett gemensamt neutralt språk. Esperanto -ja tack!
Föreställ er följande teoretiska situation!
Finland hotas av främmande makt. Världssamfundet fördömer aggressionen, och uppmanar medlemsstaterna att ställa upp. FN dock lamslaget pga av att en röst saknas i säkerhetsrådet. Men Sverige deltar inte hänvisande till sin neutralitet; Tyskland kan inte riskera sin energiförsörjning; Baltikum för litet och själv inklämt; Norge tvekar att riskera goda grannförhållanden. Så kan det gå om man bara kortsiktigt tänker på sin egen bekvämlighet.
Att välja bort Libyen innebär att Finland inte hörsammar FN, väljer bort både EU, NATO och Sverige; bidrar till att skapa en situation där fruktansvärda blodsbad tillåts i en grannstat till EU resulterande i massflykt till södra EU. Och så har vi toppolitiker som säger att vårt flygvapen inte är lämpat att övervaka luftrum – vad finns de till för då?
Aldrig har jag sett Finland vara så långt ut cykla…så osolidariskt och solitärt.
som man ropar får man svar i skogen.
Jag hoppas på Måns bärande röst i riksdagen, även i denna fråga. och leder oss tillbaka till en västlig, moderat mittenfåra.
Lycka till!
Jag är inte riktigt lika säker på att det vore klokt att delta i just luftaktionen – åtminstone inte med den av mig i övrigt så respekterade generalen Gustav Hägglunds lite väl krassa motivering att det vore bra övning för våra piloter.
Men nog har beslutet om non-engagement fattats lite väl lättvindigt, inte minst med tanke på att vi eftersträvar en plats i FN:s säkerhetsråd. Det verkar som om president Halonens pacifism och urikesminister Stubbs rädsla för väljarnas reaktioner skulle ha väglett mer än hänsynen till libyerna och världssamfundets ansvar.
Vi borde nog illa kvickt trappa upp vår humanitära och civila krishanteringsberedskap i fallet Libyen.