I motsats till Paavo Väyrynen tänker jag inte i min blogg anmäla mig som kandidat för mitt partis presidentkandidatur i valet nästa år. Men några relexioner kring det valet ska jag försöka mig på.

Tarja Halonens andra och därmed sista period går mot sitt slut. Om ett år har vi redan en ny president. Förpostfäktningarna har knappt inletts, eftersom alla politiska krafter nu koncentreras på riksdagsvalet om knappt fyra veckor. Men sedan blir det nog så småningom drag också under presidentvalsgaloscherna.

Förhandsfavoriten Sauli Niinistö (kok) vill inte ge besked om sitt intresse. Allt anses stå och falla med hans val: ställer han upp anses valet nästan på förhand avgjort, gör han det inte kan valet bli intressant.

Alexander Stubb nämns som reservkandidat för kokoomus, men varför skulle han dra sig tillbaka till en numera typisk reträttpost?

Sossarna har stora problem med att hitta en trovärdig kandidat. Eero Heinälomas namn nämns allt oftare, men det samma gäller för honom som för Stubb.

Om kepus Mari Kiviniemi trotsar oddsen och lyckas bevara sitt partis position som största parti, och därmed få en förlängning av sitt statsministerskap, kunde hon vara en seriös kandidat. Om nu hon i sin tur vore redo att ra sig tillbaka från den aktiva politiken redan nästa år. Annars får centern gripa till Olli Rehn, vars gloria i någon mån bleknat i och med den senaste tidens EU-problem.

De gröna har redan mer eller mindre nominerat Pekka Haavisto, den humanitärt engagerade mjukismannen.

Och vad gör SFP? Stefan Wallin antyder att han har en kandidat i bakfickan, och det antas allmänt att han avser den avgjort kompetenta Christoffer “Toffe” Taxell, som i det tysta skulle ha tackat ja.

Andra inom partiet skulle föredra Eva Biaudet, med hennes profil och karisma.

De båda namnen har ett gemensamt dilemma. Taxell är nog respekterad också på finskt håll, särskilt i näringslivet – men just de kretsarna vill ju ha Niinistö. Och Eva Biaudet skulle för sin del till sin politiska profil likna Pekka Haavisto.

Den bästa konkreta erfarenheten med tanke på presidentuppdraget skulle strängt taget Pär “Pärre” Stenbäck ha, tidigare utrikesminister, Rödakorsman och aktiv i internationella humanitära organisationer. Hans profil påminner en hel del om Martti Ahtisaaris. Men anses han vid snart fyllda 70 vara för gammal?

En sak att undera på är vem som till sin profil mest skulle likna Elisabeth Rehn, SFP:s genom tiderna framgångsrikaste presidentkanidat. Kanske Eva Biaudet?